publicerad: 1973
SKRÅLA skrå3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. schr-, -åhl-)
1) (i upprymd sinnesstämning l. berusat tillstånd) skrika (utdraget) l. (vanl.) sjunga högljutt o. mer l. mindre skränigt l. missljudande, skräna; vråla; förr äv. utan framträdande tanke på missljud: ropa, skrika, högljutt sjunga; äv. med obj. betecknande det som skrikes osv. (Gustaf Trolles folk) ropade .. och skrålade på the Swenska, brukade skännelige munnen, kallandes them all onampn, som dårar pläge göra, the ther sina fiender förachta. Svart G1 33 (1561). (När fadern o. sonen färdades genom byn) ropade och skrålade alt Byafolket och sadhe: See huilken gammal och obarmhertigh Tylpel, han sitter och rijder och låter sin Son (gå). Balck Es. 232 (1603). Lillklockan klämtar til Storklockans dön, / Löfvad står Cantorn i porten; / Och, vid de skrålande Gåssarnes bön, / Helgar denna orten (dvs. graven). Bellman (BellmS) 1: 270 (c. 1785, 1790). Psalmer och slagdänger skrålades om hvarandra. Rydberg Ath. 203 (1866). Kretsen (av nybakade studenter) skrattade och skrålade. — Skål på dej du! Asplund Stud. 33 (1912). Man satte ned två grova granstörar i kors framför ingången till (björn-)idet. Därefter började alla jaktdeltagarna att skråla, så mycket de orkade. Levander DalBondek. 1: 6 (1943). (Trots mitt dåliga skolbetyg i sång) har jag sedan i mitt liv skrålat åtskilligt, både i och utom arbetet. Fast troligen mest till min egen förnöjelse. RLErnberg i ByggnArbMinn. 197 (1950). — jfr FRAM-SKRÅLA. — särsk.
a) (i vitter stil) oeg., med subj. betecknande rus l. glädje o. d. Den tunga ledsnans obehag, / Och den slags vilda fröjd som skrålar, / Fly, hvar han (dvs. ”Makár”, glädjen) syns, utur ett lag. Leopold 2: 405 (1795, 1815). Än tonar (i Goethes Faust) den himmelska lofsången, än hväser afgrunden .., än skrålar ruset sin djuriska lust, än flämtar lidelsen. Framtiden 1877, s. 14.
b) (numera föga br.) högljutt tala l. ”väsnas” (om ngt); äv. mer l. mindre oeg., särsk.: pompöst l. bombastiskt o. d. dikta (om ngt) l. i pompösa vändningar l. ordalag dikta (ngt); förr äv.: skälla (på ngn). Häradzhöfdinghen .. dömbdhe dett cronanss böndher schulle uprätta cronans balck, men almoghen schrålar och sträffvar emott. Murenius AV 339 (1657). Ju bättre han (dvs. anden som förklätt sig till bonde) war, ju mer dref Afwunden hela boskapshopen (dvs. de andra bönderna) at skråla på honom. Dalin Arg. 1: 149 (1733, 1754). Först qvad du stolt, Pehr Enebom, / Odödlighetens ära. / Nu skrålar du, i andanom, / Om gudlighet hos kära. / Pehr Enebom, jag säger dig, / Blir du, när Sången stannat, / Ej af Guds nåd odödelig, / Ej blir du genom annat. Leopold 6: 377 (1795). Härs och tvärs / Man dessa kalfvar (dvs. misslyckade skalder) hoppa ser i Norden, / Om rim de skråla eller metrisk vers / De höra alla dock till samma hjorden. Stagnelius (SVS) 3: 61 (c. 1813). Om denna revolution (dvs. i Paris) talas och skrålas här väldeliga. AnderssonBrevväxl. 2: 67 (1848).
c) (numera föga br.) i utvidgad anv., om sång: ljuda högt (o. disharmoniskt). D. 19 juni försökte Hr Zellbell i Storkyrkan sin nya componerade musik på tron (dvs. trosbekännelsen), så att den hädanefter ej må skråla så illa i öronen både på Gud och människor. Gjörwell SthmKrön. 170 (1776).
2) (†) gråta l. jämra sig högljutt; skrika l. tjuta av sorg l. rädsla l. obehag o. d. En (av de många små i familjen) ropar Miölk och Sked, En Skrålar och Wrålar i Bäncken. BröllBesv. 322 (c. 1660; uppl. 1970). Hwem skrålar, gråter blan de Dömdas långa Tal? Warnmark UtwSiälGlädie 4 (1686). ”Litet vill jag presten märka, / Då han jagar på min mark (dvs. besöker min fästmö i smyg).” / Skottet smäller. Presten vrålar / Och en qvinna skrålar. Braun Bror 11 (1846).
3) i fråga om ljud som icke frambringas med människoröst: ljuda högt (o. disharmoniskt); väsnas o. d.; numera bl. (mera tillf.) i (för nutida språkkänsla) mer l. mindre klart bildl. anv av 1. Tyst flyter böljan i hafvets grund; / Fast regn-bäcken skrålande far. Geijer Skald. 12 (1811, 1835). Nu hickade .. (”Moramasen”, dvs. moraklockan) och precis fyra minuter senare hickade han igen och så började det skråla och bullra i hans lekamen, så att gossen .. hörde huru han .. gaf ljud sex gånger i rad. Strindberg RödaR 173 (1879). Störtvågen slår och bränningen skrålar, / hårdare vind och raskare fart. Larsson Hemf. 54 (1923). — särsk.
a) om ton l. toner i musik l. om musikinstrument: ljuda högt (o. disharmoniskt l. skrällande). Här (vid Bender) stodo wij sedan några dagar, och hörde hwar affton een brummande musiqve utur staden med trommor, pijpor och hwad mehr som skråhla kunde. KKD 5: 40 (1709). Stugan af nympher prålar, / Hurra! Valdthornet skrålar. Bellman (BellmS) 1: 31 (c. 1770, 1790). (Han) tyckte sig höra musik. Men icke dessa muntert skrålande ljud, som hans danslustige kamrater nyss hoppat i polsktakt efter, utan skära, intagande toner. Almqvist TreFr. 3: 131 (1843).
b) om djur: skrika l. gala l. bräka o. d. högt (o. illaljudande). PolitVis. 348 (1650; om get). Emot klåckan 8 om aftonen hördes några gångor et groft och hastigt skrålande. Wi giszade at det war någon stor fisk som haft et så besynnerligit läte. Osbeck Resa 80 (1751, 1757). (Somliga djur har Gud) gifvit til gevär (dvs. skydd) et jämrande skri, såsom Capucinapan .., hvilken skrålar så förskräckeligen at inga öron kunna fördraga dess klagande. Linné MusReg. XIX (1754). Wecksell Dikt. 283 (c. 1861; om gam).
Anm. Hos Spegel (1712; under skrål) uppföres ett för övr. icke anträffat verb skråla med bet.: kräla o. d.; ordet är möjl. en kontamination av sv. dial. kråla, kräla (jfr KRÄLA), o. SKRIDA (i bet. 1 b).
Särsk. förb.: SKRÅLA FRAM10 4. till 1: framföra l. frambringa (ngt) skrålande. (Jag fick) åhöra .. husfolkets Gudaktighets-öfningar. Kusken skrålade fram sin bön utan coma och punct ..; äfven så Drängen. Eurén Kotzebue Orth. 2: 110 (1794). Alldeles ofrivilligt och omedvetet kan .. den, som sträfvar t. ex. med att välta om en stor sten .., komma att stöna: å-hå, å-hå, å-hå. .. Och då han fördelar sina kraftansträngningar rytmiskt, bilda också de utstötta stafvelserna en rytmisk ljudserie, som sjunges eller skrålas fram. Cederschiöld Rytm. 38 (1905). jfr framskråla. —
SKRÅLA MED10 4. till 1; jfr med, prep. o. adv. I 4 b. Huru ofta har jag ej sjelf fordom marscherat med i en .. rask sångarkrets (av soldater), der det mindre kom an på konstmessigheten än röststyrkan och framför allt på uthålligheten; hur ofta har jag ej skrålat med af hjertans lust. Quennerstedt IndSold. 51 (1887). —
SKRÅLA MOT10 4. till 1; särsk. (numera föga br.) till 1 b: högljutt protestera. Murenius AV 428 (1659). —
SKRÅLA NED10 4 l. NER4. (mera tillf.) till 1: tysta ned (ngn) gm att skråla. Paulson Aristoph. 1: 29 (1901). —
SKRÅLA SIG TILL10 0 4. (mera tillf.) till 1: gm att skråla sång(er) o. d. utvinna (ngt). Han I lust at utanför andras fenster med en tiggare-visa skråla Er til en mager almosa(?) Rutström Schiller Röfvarb. 25 (1799); möjl. icke särsk. förb. —
Ssgr (till 1. Anm. Nedanstående ssgr kunna äv. uppfattas ss. sammansatta med skrål): SKRÅL-BAS. skrålande l. högljudd bas(röst); i sht förr särsk. metonymiskt, om person som högljutt (se högljudd slutet) framför ngt (jfr skråla, v.1 1 b). Böttiger 4: 304 (1854; om personer). —
-HALS. (vard.) skrikhals, skränfock. Möller (1745; under criard). I vagga fick .. (barnet) ej ligga (före dopet), ty då blef det en skrålhals i alla sina dagar. Wigström Folkd. 1: 231 (1880). Ä, de där skrålhalsarna! Jag tror inte på någon revolution. Lagerkvist MannSjäl. 13 (1936). —
Avledn.: SKRÅLARE, m.||(ig.) [jfr d. skråler, nor. dial. skrålar]
1) till 1: person som skrålar; förr äv. utan framträdande tanke på missljud: person som talar l. sjunger högljutt; äv. oeg. l. bildl., i sht förr särsk.: stortalig person l. högljudd kritiker o. d. (jfr skråla, v.1 1 b). (Fin.) Räyhäjä .. (Lat.) grandiloquus. (Sv.) skrålare. Juslenius 306 (1745). (Aristokratien gör stort nummer av sin kamp för ”folket”) Af hänförda åskådare vill den sedermera välja .. skrålare i den choeur, som bör utverka fördelar åt föresångaren. Livijn 2: 73 (1831). För att förströ ledsnaden vände han sig till skjutsbonden .. med den frågan om han kunde sjunga. ”Ja, serra trecken!” svarade denne. ”Ja' ä den argaste skrålaren i hele min by.” Braun Carol. 127 (1844). En skrålare och skrytare, Alexander. Men ändå med en viss glans kring sitt dåliga rykte. Lundkvist Vindingev. 105 (1956).
2) (†) till 3: person som spelar skrällig l. disharmonisk musik. (Sv.) Han förstår alldeles icke musik, det är en skrålare. (Fr.) Il ne sait point l'art de la musique, c'est un racleur. Nordforss (1805).
Ssg: skrålar-, äv. skrålare-hop. till 1; i sht förr särsk.: hop av (okunniga o.) högljudda kritiker o. d. Atterbom (1841) i 3SAH 37: 20. —
SKRÅLIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content