SKRÅLLA, v.; vbalsbst. -ARE (se avledn.).
Etymologi
[av ljudhärmande urspr.; möjl. närmast ombildning av SKRÅLA, v.1]
(†) väsnas, bullra. Detta Skrållstäd (dvs. Skrållstädjan), som af inbyggarena (i Särna) kallas Städje, har fådt sitt namn af folket i socknen, som af Elfdalsboerna kallas skrållare (af Lima Sernbaggar), emedan de brukte fordom at skiuta och skrålla wid sina begrafningar. Linné Dal. 60 (1734). Schultze Ordb. 4389 (c. 1755).
Avledn.: SKRÅLLARE, m.||ig. (†) person som väsnas l. bullrar. Linné Dal. 60 (1734).
