SKRÄLLA skräl3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. skrälla, klocka; jfr nor. dial. skrella, bjällra, skälla; till SKRÄLLA, v.1]
(numera föga br.) om skrällande instrument; anträffat bl. [möjl. med anslutning till SKRÄLLA, sbst.2] om ett ss. instrument för markerande av rytm använt lerkärl innehållande lerskärvor. Hvartill behöfs väl här / En lyra? Hvar är hon, som plägar skramla takt / Med skrällan? Sångmö åt Euripides, kom hit! Thomander 3: 501 (1826; gr. orig.: τοῖς ὀστράκοις .. κροτοῦσα).
