publicerad: 1973
SKRÄLLA skräl3a2, v.1 -er, -de, -t, i ipf. äv. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skrall, i pr. sg. förr äv. -ar (Anm. Hos Möller (1790, 1807) anges bl. böjning efter 1:a konjugationen; uppgifterna om konjugation hos Möller äro dock icke alltid pålitliga) (pr. sg. skrällar Stagnelius (SVS) 3: 20 (1814; rimmande med fällar); skräller Visb. 2: 94 (1573) osv. — ipf. skrall KyrkohÅ 1915, s. 365 (1620), Nilsson BombiNick 86 (1946: skrall till); skrällde Sahlstedt (1757) osv. — sup. skrällt Sahlstedt (1757) osv.). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(skrell- 1573. skräll- 1611 osv.)
Etymologi
[fsv. skrælla (ipf. pl. skrulle), sv. dial. skrälla (ipf. -de l. skrall); jfr d. dial. (Bornh.) skräjlla (ipf. -te l. skrajl), nor. dial. skrella (ipf. skrall), ä. t. schrellen, ge hals; urspr. starkt germ. verb, sannol. av ljudhärmande urspr. — Jfr SKRÄLL, sbst.1 o. adj.1, SKRÄLLA, sbst.1—2, SKRÄLLA, v.2, SKRÄLLE, sbst.1]
1) ge ifrån sig ett (upprepat) starkt, brakande l. smällande l. knallande ljud som är skarpt l. skärande o. ihåligt l. genljudande (i sht sådant som uppstår, då hårda föremål, t. ex. av metall, stöta emot varandra); ljuda med ett sådant ljud; braka, smälla, knalla; äv. opers., ofta i uttr. skrälla i ngt. Åskan skräller. Forsius Phys. 322 (1611; vid lerkrukors sammanstötande). I klyftorna, der eko skrälde (efter sprängningen), / Smög (osv.). CVAStrandberg 3: 246 (1854). Söndriga kärl skrälla värst. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det skrällde i fönstren (av saluten från kanonerna). Bååth-Holmberg Sekl. 1: 28 (1897). Den striden (mellan korsherrar o. litauer) gick löst och väldigt stod, / så man kunde vada öfver foten i blod. / Svärden beto och hjälmarna skrällde. / De hedne allt flere kristne fällde. Cederschiöld Erikskr. 41 (1899; fsv. orig.: hielmane gullu). En ny (gevärs-)salfva skrällde och gaf eko mellan husväggarna och besvarades med ett ilsket skottlossande. Janson CostaN 2: 166 (1910). Plötsligt slog jag i isen så att det skrällde i bakhufvudet. Lilius FjärrNordv. 138 (1912). — särsk.
a) i fråga om ljud som alstras av persons tal- l. andningsorgan (l. av motsvarande organ hos djur) l. av apparat som är avsedd att framkalla l. förstärka ljud (t. ex. musikinstrument l. radio l. högtalare l. kyrkklocka l. ringklocka); jfr b, c, 2 b. KyrkohÅ 1915, s. 365 (1620). SedolärMercur. 1: nr 17, s. 4 (1730; om flageolett). Löjet som jag väckte, skrattet som skrällde omkring mig väckte i mitt bröst en mig hittills obekant känsla. Bremer Nina 484 (1835). Från det insjunkna bröstet skrällde en hosta. Hedenstierna Jönsson 4 (1894). Orgeln skrällde, pep och snörflade (vid gudstjänsten). Hillman Palacio Valdés MoM 277 (1895). Björnfulingen .. röt, så att det skrällde .. runt omkring i bergen. Högberg Utböl. 1: 27 (1912). Blecket skräller och basunerar (i finalen av en symfoni). Hellström Malmros 322 (1931). Gustaf-Janson Toffl. 302 (1964; om telefonsignal).
b) i p. pr. (särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv., närmande sig bet.: skrällig); äv. i anv. motsv. a. En skrällande högtalare, radio; jfr d. Ljungeld .. slutes gemenligen med en stark knall, som kallas åskeslag, eller ock med ett skrällande dunder, som kallas Åskedunder. Duræus Naturk. 196 (1759). TLäk. 1832, s. 30 (om ljudet av hosta). Rösten var skrällande och gick i näston. Blanche Tafl. 1: 158 (1845, 1856). Kaptenens .. (i Strindbergs ”Dödsdansen”) skrällande flatskratt och bullersamma gåpåaraktighet äro egentligen endast antagna later. Lamm i 3SAH LIII. 2: 132 (1942).
c) i utvidgad anv., i fråga om att ngt inträffar l. utföres l. försiggår med ett skrällande ljud; särsk.: stöta l. slå (mot l. i ngt) l. fara fram (över ngt) l. tränga ut (ur ngt) med ett skrällande ljud; äv. i anv. motsv. a. MarkallN 2: 25 (1821). (Gubben på lasset kom) med ett hopp .. ned på marken, så att träskorna skrälde i stenläggningen. Benedictsson Folkl. 79 (1887). Jag hörde de gamla brandsprutorna, tunga och klumpiga, skrälla öfver gatorna. Roos DjupSag. 47 (1901). (Han) lyssnade till visdomens ord, som skrällde ur högtalaren. Hellström Storm 176 (1935).
d) mer l. mindre bildl.; äv. (motsv. b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. i fråga om färg: gräll l. skrikig o. d. Een rättwÿs saak eÿ geller / In för rätt och dom / Medh mindre peningen skreller (dvs. om icke mutor ges). Visb. 2: 94 (1573). Noisetternas (blommor) svartröda som venöst blod, en praktfull, skrällande samling. Strindberg Utop. 111 (1885). (Ernst Josephson har i oljemålningen ”Spinnerskan”) vågat sig på en dissonans, där .. (bl. a.) gummans gredelina hätta formligen skräller mot den eldbelysta spiselväggen. OoB 1893, s. 115. Ehuru både soffa och portière äro i samma röda färg, gör det hela långt ifrån ett skrällande intryck. PT 1904, nr 262, s. 3. I sin första ungdom var .. (författaren Martinez Ruiz) anarkist och älskade att höra skandalen skrälla om sin personlighet och sina verk. SDS(A) 1932, nr 150, s. 12. I januari 1768 gjorde han en skrällande konkurs, som väckte genljud över hela landet. Stiernstedt Lantjunk. 74 (1939).
2) om person (äv. kollektiv av personer) l. djur: åstadkomma att det skräller (i bet. 1), åstadkomma ljud (särsk. musik) som skräller (i bet. 1); särsk. i uttr. skrälla med ngt. Adlerbeth Æn. 124 (1804). De (dvs. hungrande brödlösa) skämta så hånfullt och gällt / med hetsande socialister, / när vaktparaden har skrällt. Jensen FjStig 20 (1893). Boyarna gingo ut och ringde i klockor och skrällde med kastruller för att hindra .. (elefanterna) från att gå in i majsfälten. Lagercrantz SkandStorvOstafr. 51 (1930). — särsk.
b) [jfr 1 a] (vard.) tala l. (ss. anföringsverb) yttra (ngt) med skrällande (i bet. 1 b) l. gäll l. barsk l. grov röst, skräna o. d. (Sv.) Skrälla .. (eng.) to speak shrilly. Spegel 429 (1712). ”Betala supen du tog, din stryker”, skrällde fru Strömquist. Blanche Tafl. 2: 118 (1845, 1856). Essén HExc. 215 (1916).
3) (numera bl. tillf.) gm att skrälla (i bet. 1 o. 2) frambringa (ngt, särsk. ljud med symbolisk innebörd), skrälla fram (ngt); äv. gm att skrälla (i bet. 1 l. 2) vittna om l. ge intryck av (ngt); äv. oeg. l. bildl. Hvem ock, på sporrarna, kokarden, / Och den der långa släparns (dvs. värjans) dån, / Som skräller ofred långt ifrån, / Skall nånsin gissa sig till Barden? Leopold 2: 438 (1786, 1815). (I köket) blef det orkan (dvs. uppståndelse). Kopparlock skrällde stridsfanfarer och dörrar smällde kanonskott. Berger Ysaïl 139 (1905). Siwertz JoDr. 386 (1928; oeg.).
4) [bildl. anv. av 2 med anslutning till SKRÄLL, sbst.1 3] sport. vinna sensationell framgång l. vinna oväntat stort (i tävling). Till gästerna på Åby hör också Solsvarten, hästen som ”skrällde” i Solvallas vinterpremiär. Expressen 1954, nr 69, s. 18. SvD 1969, nr 319, s. 3.
SKRÄLLA FRAM10 4. till 1, 2: under skrällande l. på ett skrällande sätt frambringa (ngt); jfr skrälla, v.1 3. (Han) skrälde fram en marsch från pianot. Tavaststjerna Inföd. 46 (1887). —
SKRÄLLA IGENOM10 040 l. 032. (mera tillf.) till 1: skrällande tränga igenom; särsk. mer l. mindre bildl. (motsv. skrälla, v.1 1 d). En artikel om Egypten, i hvilken rättshafveriets och segervisshetens engelska pukor och trumpeter skrällt igenom och öfverröstat den ursprungliga (välvilliga) tonen. Elkan Österl. 36 (1901). —
SKRÄLLA TILL10 4. till 1: plötsligt o. hastigt övergående skrälla; särsk. opers. Serenius 190 (1741). Jag råkade trampa på något, troligen en bleckplåt. Det skrall till som ett helt mejeri. Nilsson BombiNick 86 (1946).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skräll, sbst.1; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): (1 a) SKRÄLL-HOSTA. skrällande hosta. Rönnberg NastSav. 134 (1901). —
(1 a) -MÅSE. (†) om skrattmås. (Sv.) Skrällmåse, .. (fr.) Mouette moqueuse el. rieuse: (lat.) Larus Atricilla. Weste (1807). Dalin (1854). —
(1 a) -VERK. (mera tillf.) skrällig mekanisk anordning. Klockan ringde. Det var ett gammaldags skrällverk som sattes i rörelse av en sträng utanför dörren. Krusenstjerna Pahlen 4: 182 (1933).
Avledn. (Anm. Nedanstående avledn. kan möjl. åtminstone delvis äv. hänföras till skräll, sbst.1): SKRÄLLIG, adj.1 till 1: som skräller l. som kännetecknas l. utmärkes av (ett) skrällande ljud; äv. bildl. (jfr skrälla, v.1 1 d). Weste (1807). En skrällig (leksaks-)trumpet. Geijerstam MPojk. 29 (1896). En skrällig hvirfvel på en ostämd trumma. Lidman Prim. 109 (1905). Sankey slog sig ned vid orgelharmoniet. Den väldiga rösten hade med åren blivit skrällig och hård. Söderblom UpsRockIsl. 235 (1924). Mjuka (färg-)nyanser av cinnober och engelskt rött är att rekommendera, men rent förfärlig är den skrälliga, blåskimrande s. k. trefärgsröda tonen (i en textad omslagstitel). Form 1946, s. 213.
Spoiler title
Spoiler content