SKRÄLLA skräl3a2, v.2 -er, -de, -t, l. -ade (Lind 1: 1329(1749: sönderskrällar, pr. sg.) osv.). vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) skrälla (ipf. -de l. -ade), slå sönder; jfr nor. dial. skrella (ipf. -te), slå samman så att det skräller, slå sönder, knäcka; kausativbildning till SKRÄLLA, v.1; i bet. 2 dock möjl. i stället att fatta ss. utvidgad anv. av SKRÄLLA, v.1]
1) i fråga om att (vid bergsprängning) få ngt att spricka sönder; i ssgn SÖNDER-SKRÄLLAo. den särsk. förb. SKRÄLLA SÖNDER.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på fisk som finnes under is l. sten: bedöva o. fånga gm att slå på isen resp. stenen (med tung sten l. klubba o. d.); jfr DÖVA, v.1 2 a,o. KLUBBA, v.2 a β. Att skrälla laxöring. Levander DalBondek. 1: 59(1943).
Särsk. förb.: SKRÄLLA SÖNDER. (†) till 1: (vid bergsprängning) få (ngt) att spricka sönder. Lind 1: 1328(1749).
