SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRÄMMA skräm3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. skräma (ss. tillnamn), sv. dial. skrämma; jfr d. skræmme, nor. dial. skræma; avledn. av SKRÄMMA, v.2]
(utom ss. efterled i ssgr numera bl. mera tillf.) ngt som skrämmer l. är ägnat att skrämma; i sht om anordning som (gm sitt utseende l. gm åstadkommande av ljud l. rörelser) är avsedd att skrämma bort djur l. fåglar o. d.; jfr SKRÄMSEL 3 (slutet). Linc. (1640; under terriculum). Lik ett rapsatfält, så brokig, ter sig hjessan, / .. Ansigtet derunder kan på samma åker / Godt till skrämma passa. Ridderström Petöfi Dikt. 43 (1879). Sparfvars kvitter, kråkors krax, / som, af skrämmans slag med svärden / oberörda, styra färden / öfver fälten dagligdags. Thelander EDikt. 32 (c. 1893). För att skrämma dessa (dvs. säl o. utter som skada fiskredskapen) .. ha konstruerats ”skrämmor” af olika slag, hvilka dock alla ha det gemensamt att vind eller vågor sätta det instrument i rörelse som frambringar ljudet. Fatab. 1914, s. 46. — jfr BARN-, BARNA-, FÅGEL-, HÄST-, KRÅK-, ÄLG-SKRÄMMA m. fl.
Spoiler title
Spoiler content