SKRÄMMA skräm3a2, v.1 -er, skrämde, skrämt, skrämd. vbalsbst. -ANDE (i ssgn FÖR-SKRÄMMANDE), SKRÄMNING (i ssgn FÖR-SKRÄMNING).
Ordformer
(skräm- 1742—1902 (: förskräma). skrämm- 1899 (: förskrämmes) osv.)
Etymologi
[av t. schrämen, hugga (ut) förskrämningar i, förskrämma, till schram, förskrämning (se SCHRAM)]
1) i fråga om att förskrämma (se FÖR-SKRÄMMA, v.1); numera bl. ss. senare led i ssgn FÖR-SKRÄMMA; förr äv. dels refl.: under förskrämmande tränga (in i ngt), dels i den särsk. förb. SKRÄMMA UT. Med så kallade Telgbergs yxor .. skrämer (man) sig in i (täljstens-)Berget, efter ämnets tilfälle. VetAH 1742, s. 201; möjl. särsk. förb.
2) (†) i pass. med intr. bet., i uttr. skrämmas loss, om puts (se PUTS, sbst.4 1): lösgöras (gm sättningar) vid upphuggning av (i rutor löpande) rännor i putsen. TT 1900, K. s. 68 (1896).
Särsk. förb.: SKRÄMMA UT. (†) till 1: förskrämma (ngt). Med vanlige hugg yxor hugger (man) undan så mycket på sidorne (av täljstensberget), at man äfwen kan med Telgbergs yxan skräma ut ämnet på Baksidan. VetAH 1742, s. 201.
