SKUL skɯ4l, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[fsv. skul, sv. dial. (Skåne, Gammalsvenskby) skul; sannol. av mlt. schūl; jfr ffris. skūl, holl. schuil, ävensom fht. sculinga, gömställe; i avljudsförh. till SKJUL. — Jfr SKULA, v.]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (ngt som ger) skydd, skyl; jfr SKJUL 1 a. Äro beteshagarna med så mycket skog bewuxna, at .. (korna) deraf kunna .. hafwa skiäl (sannol. felaktigt för skul), kan (osv.). Dahlman Reddej. 34 (1743; uppl. 1772: skul). Innan åskan kommer måste vi få skul. Alfons SommDöd. 13 (1943).
2) (†) skjul (se d. o. 3). Amiral Chapman .. ryser vid svåra arbetet att släpa plankorna ur skulet du såg, han gorde ett förslag till ett nytt skul Långs bakväggen på långa Artillerie förådet. CAEhrensvärd Brev 1: 88 (1784). jfr: Mangården .. (är) inbygdh, men felas Port och Porteskuhlet lagas för (en viss summa). Fatab. 1913, s. 172 (1714). jfr VED-SKUL.
SAOB
