publicerad: 1939
KÄRRA ɟær3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er ArkliR 1564: 34 (1564), Brasck Apg. H 3 a (1648)).
Ordformer
(kärr- (kerr-, ki-, kj-) 1526 osv. kiär- (kier-) 1564—1693. -a, nom. 1538 osv., oblik form 1621 osv. -e, nom. c. 1580, oblik form 1624. -or, pl. 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. kärra, motsv. d. kærre, nor. kjerre, isl. kerra, trol. lånat från ffris. (jfr mnl. kerre); liksom mnt. karre, fht. karro (t. karren), karra (t. karre), ytterst av mlat. carra, lat. carrus, fyrhjulig transportvagn, eg. lånord från kelt., besläktat med lat. currus, vagn, currere, löpa, cursus, lopp (se KURS). — Jfr CHAR, CHARGERA, KARET, KARIKERA, KAROSS, KARRIOL, KARRIÄR, KARUSELL]
1) för transport l. resor inrättat fordon med bl. en axel o. två l. (hos skottkärra) ett hjul; äv. (numera bl. i vissa ssgr samt i b) i allmännare anv., innefattande äv. tre- o. fyrhjuliga fordon: hjuldon. G1R 3: 24 (1526). (Lat.) Carruca .. (sv.) Kerra. VarRerV 29 b (1579). Böte Fyratije Marck, eller gånge för Kärran, at vthföra orenligheet vthur Staden. SthmStadsord. 1: 89 (1642). Så almänn och nyttig vagnen är i Stockholm och Upsala m. m. så almän och nyttig är ock kjärran på landsbygden. SvMag. 1766, s. 474. Kärror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna. Runeberg 1: 104 (1832). Ett stadsbud (sköt) en kärra med kappsäckar. Siwertz JoDr. 48 (1928). — jfr AMMUNITIONS-, ARBETS-, ARTILLERI-, BAGAGE-, BOND-, BÅR-, BÖDELS-, DRAG-, DYNG-, FJÄDER-, FÅNG-, GRUS-, GÖDSEL-, HAND-, HÖ-, JORD-, KANON-, KULSPRUTE-, KVARN-, MJÖLK-, OX-, PANSAR-, POST-, RACKAR(E)-, RES(E)-, SAND-, SKOTT-, STEG-, STJÄLP-, TESPIS-, TORG-, TRANSPORT-, TROSS-, VATTEN-, VIPP-, ÅK-, ÅKAR(E)-KÄRRA m. fl. — särsk. i överförd anv. l. mer l. mindre bildl.
a) (i fackspr.) till plog, årder, fordon o. d. hörande del som utgöres av en axel o. tvenne hjul; framvagn. Bruzelius Gillberg MalmöhL 42 (1840). AlnarpInvB 1892, s. 19. — jfr FÖRSTÄLLAR(E)-KÄRRA m. fl.
b) (vard.) föraktligt om (sämre) hjuldon över huvud taget, särsk. om automobil. Siwertz Låg. 185 (1932). Bilar bytas .. Kom med er gamla kärra och ni får en ny i stället. SDS 1934, nr 40, s. 12.
c) i vissa bildl. använda uttr. som beteckna att ngt bringas l. råkar l. befinner sig l. lämnas i svåra l. olyckliga förhållanden; numera bl. (föga br.) i uttr. köra (ned) kärran i dyn l. kärran kör (ned) i dyn. Weise 26 (1697). (Sv.) Kjöra kärran i lorten, (t.) den Karrn in den Dreck schieben. Lind (1749). (De) låto Kärran stå, den de kördt in i träcken. Kolmodin QvSp. 2: 176 (1750) [jfr t. den karren stehen lassen]. (Karl V) hade, som man säger, kört kärran så i dyn, att (osv.). DA 1841, nr 81, s. 2. Att han .. kunnat förhindra, att kärran .. körde ned i dyn. VL 1907, nr 45, s. 2.
2) lass på kärra (i bet. 1), kärrlass; äv. ss. måttsord. En kärra med salt. Humbla Landcr. 555 (1740). Hundratals kärror sjögrus. PT 1909, nr 84 A, s. 3.
3) tekn. om vid vissa industriella anläggningar förekommande, för transport avsedda, (låga) inrättningar på (två l. tre l. fyra) hjul. Ambrosiani DokumPprsbr. 370 (1923).
4) boktr. den del av en tryckpress på vilken formen ligger o. som under tryckningen skjutes fram o. tillbaka (urspr. på små hjul), fundament. Täubel Boktr. 1: 179 (1823). NordBoktrK 1908, s. 254.
-BOTTEN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3753) (kärr- 1912. kärre- 1816—1879) jfr BOTTEN I 1. Nilsson Dagb. 118 (1816, 1879). —
-BÖSSA, se C. —
-FÖRE, n. (i nordligaste Sv. o. i Finl.) hjulföre. Hertzberg Päivärinta 3: 208 (1886). jfr Bergroth FinlSv. 305 (1917). —
-HJUL. (kärr- 1654 osv. kärre- 1546—1803) [fsv. kärro hiul] SkeppsgR 1546. särsk. (i vissa trakter) i uttr. gå kärrhjul, ss. namn på vissa lekar där den l. de agerande beskriver (beskriva) en hjulliknande rörelse med kroppen; särsk.: hjula (se d. o. 3 b). NordKult. 24: 25 (1933). —
-LASS. (kärr- 1731 osv. kärre- 1585—1817) äv. ss. måttsord. VinkällRSthm 1585. 200 kärrlass brunnen sopgödsel. LAHT 1904, s. 24. —
-LAVETT. (förr) artill. för framförande av lättare kanon avsedd mindre hjullavett som saknar framvagn o. är avsedd att dragas av bl. en häst. HH XVIII. 4: 6 (1708). Holmberg Artill. 3: 218 (1883; i fråga om förh. på 1600-talet). —
-LEGA, r. l. f. (numera bl. i Finl.) = -PÄNNINGAR. Weste (1807; med hänv. till forlön). Cannelin (1921). —
(1 a) -PLOG. landt. TT 1899, M. s. 37. För den skånska kärrplogen spändes ända till 5 par oxar. LAHT 1920, s. 66 (i fråga om förh. vid 1800-talets början). —
-POST. postv. postbefordran som i enlighet med kontrakt med postvärket besörjes av skjutsentreprenör med häst o. åkdon (urspr. o. eg. kärra). NerAlleh. 1871, nr 96 A, s. 1. —
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (i fackspr.) avgift (”lega”) för hjuldon vid skjutsning. Skjutspenningar, äfvensom .. släd- och kärrpenningar, beräknas efter gällande taxor. SFS 1827, s. 1287. Auerbach (1911). —
-REDE. (kärr- 1716—1846. kärre- 1576) (†) sammanfattningen av de delar varav en kärra består. InventSkedvi 1576. JernkA 1846, s. 315. —
-SKJUTS. —
-SKROV. (kärr- 1905 osv. kärre- 1753—1777) (i fackspr.) till lastkärra hörande kärrkorg (av plåt l. bräder o. d.). ÅgerupArk. Bouppt. 1753. —
-SPÅR. (i vissa trakter) spår efter hjuldon (eg. efter kärra), hjulspår. Lind (1749). Slotte Karleb. 64 (1912). —
-VÄG. (kärr- 1762 osv. kärre- 1734—1779) (i vissa trakter) väg som kan befaras med kärror (o. andra enklare hjuldon); motsatt dels: klövjeväg dels: vagnsväg. Petersson KexsundSl. 24 (i handl. fr. 1734). Till de senaste tider fanns ej vagns-väg längre än fram till Hede kyrka .. och kärr-väg icke längre än till Långås. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 54 (1853). Smeds Malaxb. 217 (1935; i fråga om ä. förh.). —
(1 a) -ÅRDER. (i sht förr) landt. jfr -PLOG. HTSkån. 2: 374 (1759). SkrSkånHushS II. 2: 78 (1920; i fråga om förh. i Skåne vid midten av 1800-talet).
B (†): KÄRRA-BÖSSA, se C.
C (numera bl. i -BÖSSA): KÄRRE-BOTTEN, se A. —
-BÖSSA, äv. -BYSSA. (kärr- 1795—1836. kärra- 1769. kärre- c. 1540 osv. -byssa 1764—1930. -bössa c. 1540 osv.) [fsv. kärrobyssa] medeltida, på kärra vilande o. forslat eldvapen (artillerivapen). OPetri Kr. 304 (c. 1540). Billmanson Vap. 290 (1882). OMagnus Hist. 2: 129 (1912). —
-HJUL, -KORG, -LASS, -REDE, -SKALM, -SKROV, -VÄG, se A.
Avledn.: KÄRRA, v., -ning. (i fackspr.) forsla (gods, jord, kol, malm, gödning o. d.) med handkärra (skottkärra). JernkA 1892, s. 27. Kärrning af coks från ångaren Olof Wigh. NDA 1895, nr 293, s. 2. Vid Stockholms kajer kärrade man i land lasten på smala och sviktande landgångar. TurÅ 1934, s. 306.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content