SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVALT skval4t, sbst.1, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. sqv-)
Etymologi
1) om det förhållandet att ett (mindre) vattendrag skvaltande rinner fram l. att ngn l. ngt rör i l. ngn öser vatten på ett sådant sätt att vattnet stänker l. skvätter omkring l. spilles ut o. d., skvaltande; skvalp(ande), plask(ande). ÖoL (1852). Sakten er, vindar, och simmen, Tritoner, / Kring våra kölar med mildare sqvallt. Sehlstedt 4: 119 (1871). Är det vete, korn eller salt, / som du (dvs. den gamla kvarnstenen) malt vid bäckens klingande skvalt? SvD 26/2 1933, Söndagsbil. s. 6.
2) (†) om svag (med vatten starkt utspädd) o. mindre välsmakande dryck l. tunn soppa o. d., blask, lank; jfr SKVABB, SKVALP, sbst.1 4. Nordforss (1805). Tholander Ordl. (1872).
Ssg (jfr skvalta, v.2 ssgr): (2) SKVALT-DRYCK. (†) svag (med vatten starkt utspädd) o. mindre välsmakande dryck, blask. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
Avledn., se skvalta, v.2 avledn.
Spoiler title
Spoiler content