SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVALP skval4p, sbst.1, n. (Hoorn Jordg. 2: 227 (1723) osv.), äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. m. (Iduna 8: 95 (1820: sjösqwalpen, sg. best.) osv.); best. -et resp. -en; pl. (mera tillf.) = resp. -ar.
Ordformer
(förr äv. sku-, squ-, sqv-)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skvalp; till SKVALPA, v. — Jfr SKVALPIG]
1) skvalpande; äv. konkretare, dels om skvalpande rörelse l. ljud, dels om fall av skvalpande l. skvalpande vid visst tillfälle; ofta med genitivattribut angivande dels den skvalpande vätskan, dels föremål som bringar vätska att skvalpa. Där han låg i sin hytt, lyssnade han till vågornas skvalp mot fartyget. At vthur de stora inwijkar .. medh hafwågens .. sqwalp föres en hoop medh sand, gyttia (m. m.). Hiärne 2Anl. 284 (1706). Vattnets entoniga sqvalp mot strandens klippblock. Rydberg Frib. 4 (1877). Här på en bänk vid vattnet har jag glömt mig kvar. / Jag lyss till lätta skvalp. Bergman TrAllt. 201 (1931). Vid årors skvalp och vind som vaknar / minns jag bara / kalydonske skepparn. Vennberg Fiskef. 16 (1949). — jfr BÖLJ-, SJÖ-, STRAND-, VATTEN-, VÅG-SKVALP m. fl.
2) skvalpande vätskemassa (i sht vatten); särsk. om kvantitet av vätska som vid skvalpning stänker l. stänkt in i l. på ngt l. som skvalpar l. skvalpat över. Ej plockar Herdens trogna hand / Åt lilla sin Jeanette, / Ur dessa tufvors sqvalp och sand (i Stadshagen på Kungsholmen), / En enda Bröst-Bouquett. Bellman (BellmS) 2: 142 (1791). Utanför Köpmanholmen rifver vinden i, sjön toppar sig smått, skvalpet suger sig in öfver däcket, studsar mot skvättbordet och (osv.). Engström 1Bok 54 (1905). Bara en bit av förtöjningsändan låg och slängde i skvalpet. Siwertz ResK 174 (1929). (Hon) gled .. på cementsteget där troligtvis något skvalp av morgonmjölken frusit till is. Aurell NBer. 96 (1949).
3) (mera tillf.) om kvantitet av dryck som ngn häller i sig på en gång. Han såg ned i groggen och tog ett skvalp. Olsson Mittåt 231 (1963).
4) (vard.) om svag (särsk. med vatten starkt utspädd, mindre välsmakande) dryck l. tunn soppa o. d., blask, lank; jfr SKVABB, SKVALT, sbst.1 2. Hoorn Jordg. 2: 227 (1723). De måste .. lefwa af uselt sqwalp. Welander VenerSj. 82 (i handl. fr. 1769). Bränna sig på det här kaffet! Skvalpet är så ljumt som — ja, känn själf. SD(L) 1904, nr 15, s. 2. Få bischoff, det söta skvalpet, i stället för ärligt brännvin. Davidson o. Thulin Gulbranssen Bort. 231 (1934). — jfr KAFFE-, TE-SKVALP.
5) (†) om orent l. smutsigt vatten l. flytande sörja o. d., slask. Dhen som blandar sigh i allehanda sqwalp och skarn, han får stanck för omaket. Grubb 17 (1665). Thet söl, orenlighet och sqwalp, som på gatorna sopas vthi renne-stenarna. Ullenius Röthm. § 53 (1730). Skualp .. (dvs.) Orent watn. Schultze Ordb. 4415 (c. 1755).
Ssgr, se skvalpa, v. ssgr.
Spoiler title
Spoiler content