SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVALTA skval3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (G1R 19: 262 (1548) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. skvalt, G1R 7: 225 (1538), PH 1: 383 (1723)); äv. (numera föga br.) SKVALT skval4t, sbst.4, r. l. f.; best. -en; pl. -ar (Holmbäck Kvarnkomm. 259 (i handl. fr. 1697)), förr möjl. äv. -er (se ovan).
Ordformer
(skvalt (sqv-) 1745—1903. skvalta (sku-, squ-, sqv-) 1548 (: Squaltor, pl.) osv. skvalter (squ-, sqv-), pl. 1538—1723. sqwelta 1791 (från Smål.). svalta 1796 (från Hall.))
Etymologi
[sv. dial. skvalta; till SKVALTA, v.2, l. elliptisk bildning till SKVALTKVARN; formen svalta (liksom sannol. äv. skvälta) beror på dialektal ljudutveckling (av skv- resp. -alt-; jfr SKVALPA, v. II 4 anm., resp. Hedström SydsmålFolkm. 1: XIX f. (1932))]
(förr) skvaltkvarn. G1R 7: 225 (1538). Skal och allom wara förbudit, någre nye Sqwalter at vpbyggia, Odel-Qwarnerne til meen och förfång. Stiernman Com. 1: 979 (1629). En sorlande bäck, som vårtid blifver så stark, att den drifver en sqvalta. Dybeck Runa 1842—43, 3: 2. Gruddbo 462 (1938; om ä. förh. på Sollerön). — jfr BÄCK-SKVALTA. — särsk. i jämförelser, särsk. för att beteckna stor talförhet; jfr KVARN 1 e o. SKVALTKVARN a. Munnarna gingo som en skvallta i en vårbäck. Karlfeldt NisseT 98 (1936).
Spoiler title
Spoiler content