SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVÄTT skvät4, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr nor. skvett; vbalsbst. till SKVÄTTA, v.1]
handlingen att ge ifrån sig ett läte l. med vingarna åstadkomma ett ljud som närmast kan återges med ”skvätt” l. ”kvätt” l. dyl., skvättande (se SKVÄTTA, v.1). Rosenius SvFågl. 1: 34 (1913). (Sidensvansen) gick .. ur (boet) .. med ett hörbart skvätt av vingarna. Därs. 2: 277 (1924).
Spoiler title
Spoiler content