SKVÄTT skvät4, sbst.4, n.; best. -et.
(mera tillf.) skvättande; äv. konkret, om mängd av vätska o. d. som skvätter l. stänker l. skvalpar över kanten av ett kärl l. som spilles ut (o. faller på ngn l. ngt) l. som skvätter l. stänker osv. in över ngt o. d. (jfr SKVÄTT, sbst.1). jfr (i ssg): Han torkade pilsnerskvättet (som stänkte upp, då ngn slog två flaskor mot varandra) ur ögonen och gned av händerna på västen därbak. Idun 1950, nr 13, s. 47.
