SKVÄTTA skvät3a2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. skvättor, pl.; jfr nor. dial. skvetta; jfr äv. sv. dial. skvätta, spruta gjord av stjälk av strätta; till SKVÄTTA, v.2; växtens tjocka, ihåliga stjälkar användes av barn ss. sprutor att spruta vatten med; jfr med avs. på bet. STRÄTTA, sbst.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i sg. l. pl., om växten Angelica silvestris Lin., strätta. Linné Fl. nr 234 (1745; pl.; från Bohusl.). Angelica .. kallade bönderne Sqvättor, emedan barnen sqvätta, det är, spruta vatten med des stjelke. Kalm VgBah. 129 (1746). Post Ogräsv. 99 (1891; sg.).
