publicerad: 1974
SKYT sky4t, stundom ʃy4t, sbst.1, m.; best. -en; pl. -er (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. skyte l. en icke anträffad sg. skyter, 2Mack 12: 29 (Bib. 1541) osv.), förr möjl. äv. -ar (se nedan); förr äv. SKYTE, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar (möjl. äv. att hänföra till sg. skyt, Schroderus Sleid. 77 (1610), Rudbeck Atl. 3: 705 (1698)), möjl. äv. -er (se ovan); l. SKYTIER, m.; anträffat bl. i pl. = (Schroderus Os. 1: 24 (1635)).
Ordformer
(schytar, pl. 1610—1698. schyte (scy-, -the) 1635—1738. schytier, pl. 1635. skyt (schy-, scy-, -th) 1850 osv. skyter (schy-, scy-, -th-), pl. 1541 osv. skytha- i ssg 1604 (: Skythaslödhret))
Etymologi
[jfr t. skythe, szythe, eng. scyth, fr. scythe, lat. scytha, scythes; av gr. Σκύϑης, av ovisst urspr.; formen skytier beror på anslutning till SKYTIEN (lat. Scythia, gr. Σκυϑία)]
man tillhörande ett från 700-talet till omkr. 200 f. Kr. vid Svarta havets norra kust bosatt iranskt (med mongoler uppblandat) folk, som bl. a. företog härjningståg i de västra delarna av Asien (äv. i Palestina) o. av vilket spridda rester som utvandrat från hemlandet levde i nuvarande Ungern o. Rumänien fram till folkvandringstiden; äv. allmännare, om man tillhörande något av de för antikens skriftställare föga kända barbarfolk som under forntiden bodde i östra Europa l. västra o. centrala Asien (äv. i den då kända världens nordligaste del) l. om man tillhörande folkslag som ansetts härstamma från något av dessa folk (förr särsk. liktydigt med: tatar); i sht i pl. (äv. utan hänsyn till kön). (Sedan Judas Mackabeus o. hans folk intagit staden Efron) drogho the tädhan emoot the Scythers stadh, then ther sex hundrat stadier wägs jfrå Jerusalem ligger. 2Mack. 12: 29 (Bib. 1541; Apokr. 1921: Skytopolis). Plinius (säger) .. Att ifrån den yttersta udden i nordan och til Solenes upgång i öster boo Skytharna. Rudbeck Atl. 1: 441 (1679). Somlige hålla före at .. (indianerna) först skola wara komne ifrån Asien, igenom det sundet Anian, och altså utaf the Schyter eller Tartare härkomne. Holm NSv. 24 (1702). Nilsson ArkeolUppt. 309 (1933). — jfr INDO-SKYTER. — särsk. (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) om man tillhörande ett ss. svenskarnas förfäder uppfattat folk; i sht i pl. (äv. utan hänsyn till kön); jfr SKYTT, sbst.2 anm. Skytte Or. A 3 b (1604). Fast allom inföddom Swenskom är bekandt af deras sagor och sägner att Swerige är den rätta Scytharnas Öö. Rudbeck Atl. 1: 424 (1679). Skyter .. är med Swear och Switer i grunden ett och samma namn. Brunkman SvGr. 24 (1767). Schönberg Bref 1: 3 (1772).
B (†): SKYTA-SLÖDDER, se A.
Avledn.: SKYTISK, se d. o. —
SKYTISM, r. l. m. (†) till skyt, sbst.1 slutet, om språkligt uttryckssätt av det slag som var l. ansetts vara kännetecknande för svenskarnas förfäder. PDAAtterbom (1814) i 2Saml. 39: 150.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content