SKYTTA ʃyt3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se d. o.), -NING; -ARE (se d. o.).
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) sikta (med skjutvapen); äv. i utvidgad anv.: kika (likt en skytt som siktar); särsk. med bestämning inledd av prep. på l. efter l. åt, betecknande det som ngn siktar l. kikar på. Man tål ei Qwinfolck stort som efter Månen skytta, / Och bland sitt Husgeråd, Tub, Glob, och måttstafw' flytta. Brenner Dikt. 2: 115 (1717). (Sv.) Skytta (måtta) åt något, (t.) nach etwas zielen, als einer der da schiesset. Lind (1749). (Kvinnan som enl. sägnen varit björnens hustru) öfwertäcker sit ansikte, såsom den der ej hade hjerta at se, det björn blef skuten och skulle nu flås: skyttar doch med ena ögat der på. Fiellström Björnaf. 14 (1755). Skytta med bössa. Lindfors (1824). Meurman (1847).
3) om kattdjur: (ligga o.) lura o. med bakre delen av kroppen göra ansatser till språng; äv. med bestämning inledd av prep. på l. efter, betecknande byte; jfr SKJUTA, v.1 I 19 (slutet). Östergren (1940).
