SKÄCKA ʃäk3a2, v.3, l. SKÄKA ʃä3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(skäck- 1865 osv. skäk- (schä-) 1843 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skäcka, göra grimaser (åt ngn), göra narr av ngn gm härmning, motsv. nor. dial. skjekkja, göra sned, dra munnen på sned, skela, nyisl. skekkja, göra sned; avledn. av SKACK, adj.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) göra (ogillande) miner. Bål i Bäcken. .. Hade du skogvaktars Elsa te tös (att dansa med), som je hade rättnunnas, då har du allt e' tunna råg te handskes me, och det klepperer inte (dvs. slår inte fel). Elsa. Hva skäckar du efter du missdäling (dvs. stackare l. dyl.)? Jolin Mjölnarfr. 46 (1865).
2) med avs. på person: härma (o. därigm göra narr av). Ack, sjung nu du om: ”Eli' ä' mi' sockerdocka” — bad Bengt — och bry dig intet om att Olle, det ludret, schäkade dig då på bröllopet och sjöng din roliga visa så förbannadt dumt, för se'n har du aldrig sjungt 'na. Knorring Torp. 1: 140 (1843).
