SKÄKTA ʃäk3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) redskap l. maskin för skäktning o. d.
a) (numera i sht i skildring av ä. förh.) skäktträ, skäktkniv; äv.: skäktverk, skäktmaskin; förr äv. dels = KLYFTA, sbst.2, dels: (äv. för avlägsnandet av skävorna använd) bråka; jfr SKÄCKA, sbst., SKÄFTA, sbst.2 1, SKÄKT, sbst.2 Rosenhane Oec. 61 (1662). Efter stampningen skiäktar man Linet på sidan af et slätt hyflad bräde med en så kallad skäckta. Bennet Lin. B 3 b (1738). (Sv.) Skäckta, (lat.) Instrumentum bifidum, quo cannabis vel linum præparatum flocculis purgatur. Sahlstedt (1773). Ahlman (1872; äv. om bråka). Från badstusvalen höres skäktans hvin / och bråkans tuggning på det sega lin. Karlfeldt Vildm. 46 (1895). Vi (sågo) vid våra resor här och där (i Hälsingl.) rader av skäktor efter varann vid älvarna, de flesta fallfärdiga. Boberg IllRes. 93 (1935). — jfr LIN-, STRÖM-SKÄKTA.
3) (mindre br.) skäva; jfr SKÄFTA, sbst.2 2. Över bråtehålan (vari eld uppgjorts) lades långa stänger och härpå linhalmen; när denna uppvärmts, hämtades den till kvinnorna, som sutto vid sina häckelstolar och vid dessa med en lieformad träarm bearbetade linet över stolpen, så att de hårda skäktorna bortföllo och linet återstod. Fatab. 1929, s. 79 (c. 1920).
