SKÄLA ʃä3la2, v., äv. SKELA ʃe3la2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING. Anm. Hit böra hänföras de under SKILJA(sp. 3982) från Schultze Ordb. 4247(c. 1755) anförda formerna skela, inf., o. skelar, pr. sg. (se nedan).
Ordformer
(skel- c. 1755. skäl- (skiäl-) 1532 osv.)
Etymologi
[fsv. skiäla (i bet. 2), sv. dial. skäla (i bet. 1, 3); avledn. av SKÄL, sbst.4; jfr d. skelle, dra gräns m. m.]
1) (i vissa trakter) åstadkomma skäl (se SKÄL, sbst.4 2) i varpen till en väv (särsk. i fråga om det skäl som åstadkommes med hjälp av vävstolens trampor); äv. om väv l. varp: bilda skäl; äv. opers. Dät skelar ej, Sägs om wäfwen, när garnet icke wäl skils åt för skåttspolen. Schultze Ordb. 4247(c. 1755).
2) (†) i uttr. sköta och skäla ngt undan ngn l. under ngn, överlåta ngt o. därvid överföra det från resp. till ngn under iakttagande av de laga former som fordras för överlåtelsens giltighet; jfr SKÄL, sbst.4 17. BtFinlH 3: 17(1532). (Säljarna) skötte och skälade j .. (sitt inför rätten uppvisade) witnessbreeff samma (försålda) iordh .. vndan sigh och sijnom arffwom och vnder .. (köparen) Morthen Mattsson och hans arffwom till ewärdeligh äge. Därs. 4: 16(1561).
