1) motsv. SKÄLLA, v.3 1, om handlingen att skälla, skällande. En byrackas ihållande skäll. Lind(1749). Fritt, fritt må Tartari portvakt (dvs. Kerberos) / Bleknade hamnar med ändlöst skäll i sin klyfta förfära. Adlerbeth Æn. 149(1804). Ur byn bortom lund, vid skäll af en hund, / Hörs skratt från den drömmande fånen. Atterbom SDikt. 1: 96(1836). Hundarnas skäll på månen. Östergren(1940).
2) (numera bl. vard.) motsv. SKÄLLA, v.3 2, om handlingen att skälla, skällande; äv. konkretare, om ovett l. bannor l. förebråelser; äv. i fråga om yttrande l. framställning i skrift. Sjöberg (SVS) 2: 137(1815). Sedan Strindberg på 80-talet .. inledde det skäll på svenskheten som teori, ja, till och med på vårt språk, som fått efterskällare ända in i våra dagar. Berg SvSkald. 11(1906). Tror du att man står här (i telefonen) och tar emot skäll?! Rydqvist Kar. 44(1924). (Han har fått) skäll i pressen, skäll i anonyma brev. Moberg Rosell 104(1932). Säj att du vet nån ung piga som vill komma te mej, ja ä så helvetes led åt käringarnas skäll! Martinson Kvinn. 210(1933). Jag arbetade, arbetade som en slav, sade Gusell, men fick aldrig annat än ovett, skäll och stryk. Johansson SmedBrukspatr. 91(1933). Lo-Johansson Förf. 77(1957). jfr RÅ-,STORM-SKÄLLm. fl.
