SKÄLLA, v.1, numera bl. (föga br.) i ipf. sg. skall skal4; utom i ipf. sg. anträffat bl. i pr. pl.
Etymologi
[fsv. skälla (ipf. sg. skal, pl. skullu); jfr fd. skiældæ (d. skælde), fvn. skjalla, nor. dial. skjella, mlt. schellen, fht. scellan (mht., ä. t. o. t. dial. schellen), feng. sciellan; rotbesläktat med tjeck. skoliti, om hund: skälla, gläfsa, lett. skaļš, klart ljudande, högljudd. — Jfr ERSKÄLLA, SKALL, sbst.3, SKÄLLA, sbst.1 o. v.2—3, SKÄLLE, sbst.2, SKÄLLER]
ljuda högt l. starkt; genljuda, eka; numera bl. (föga br.) opers. i ipf. sg.; jfr SKALLA, v.1 1, 2. Songarena loffuade honom (dvs. Gud) med psalmar, och thet skall j hela hwsena aff thet söta liwdet. Syr. 50: 18 (öv. 1536). (Valarna) wråla (under parningstiden) medh itt stort liwdh, så att berghen skälla ther emoot. Forsius Phys. 152 (1611). Hwar man (började) öfwerliudt ropa och skrija, at thet skall vthi wädret. Petreius Beskr. 2: 115 (1614). Ett vrede-skri, som skall i mörcksens dalar. UrFinlH 617 (cit. fr. 1767). Så sjöng han så det skall i skogen. Wengelin GMinn. 96 (1893). NorrlS 1—6: 169 (1899).
