publicerad: 1975
SKÄLLA ʃäl3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (TullbSthm 26/9 1569 osv.) ((†) -er TbLödöse 558 (1620), Fernander Theatr. 38 (1695)); äv. (på Gotl., bygdemålsfärgat) SKÄLL ʃäl4, sbst.4, r. l. f. l. n.; best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =.
Ordformer
(skell- (schie-, skie-) 1548—1749. skäll 1852 osv. skäll- (siä-, skiä-, skjä-) c. 1585 osv. -a 1561 (: skellona, sg. best., efter prep.), c. 1585 osv. -e 1602—1603. -en, sg. best. 1587 osv.)
Etymologi
[fsv. skälla; sv. dial. skälla, skälle, f., sv. dial. (Gotl.) skäll, r. l. f. l. n.; jfr fvn. skella, nor. dial. skjella, båda: skramla, mlt. schelle, fht. scella (t. schelle); till SKÄLLA, v.1 — Jfr SKÄLLE, sbst.3, SKÄLLTÅNG]
1) liten öppen klocka (se KLOCKA, sbst. 1) smidd av tunn plåt l. tillverkad av trä o. försedd med en l. två kläppar (stundom äv. om liknande gjuten klocka); i sht om sådan klocka (jfr KLOCKA, sbst. 1 f) som hänges under halsen på husdjur (för att man skall kunna höra var det befinner sig); förr äv. om klocka l. bjällra fäst på dräkt (se NARR-SKÄLLA); jfr BJÄLLA, BJÄLLRA, sbst. TullbSthm 26/9 1569. (En mus) gaff .. thetta Rådhet, at man skulle binda een skälle vppå Kattan. Balck Es. 181 (1603). Klagades öfwer sqwaller och osanna Ryktens utspridande, och beslöts .. att den, som beträdes därmed, skall en eller flere Söndagar sitta i Stocken med en tom Skälla om halsen. Wallenberg (SVS) 2: 526 (1777). Bruks-Patronen Hr. Th. Lewis .. har .. nu begynt att af Järnmalmer .. gjuta små klåckor och Skällor wid Nyhyttan i Wester Bergslagen. Rinman JärnH 1069 (1782). Skällorna pingla i hage och mo. Atterbom SDikt. 1: 53 (1836). I Igelhöjden hörde vi att de voro ute med skällor och skramlade och ropade i höjderna häromkring för att bortskrämma .. vargarna. JOHedberg (1861) i ÅbSvUndH LXI. 2: 40. Nu spela skällorna, där härar lysts av brand. Heidenstam NDikt. 9 (1899, 1915). En mycket bekant plog- och skällsmed i Älvdalen var Gum Per Andersson i Liden, vars plogar och skällor .. hade god marknad även i Särna. Levander DalBondek. 2: 84 (1944). — jfr BOSKAPS-, FÅR-, FÄ-, GET-, KO-, REN-, SO-SKÄLLA. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt; jfr BJÄLLRA, sbst. a. Koon molckar intet deste meer, at skällan är stoor. Grubb 425 (1665). Har jag ko, nog får jag skälla, (dvs.) nog får den gifta sig, som har medel att försörja en hustru. Dalin (1854). Jag har hört skällan, men jag har inte sett kon .. (dvs.) det var bara tomma löften. Holm Ordspr. 295 (1964).
b) i bildl. anv. (jfr 2, 3). VDAkt. 1709, nr 200. När någon anmärker det allra minsta på vår person och gärning, brukar det bli ljud i skällan. Bolander HerrKr. 98 (1946). särsk. (ngt vard.) i uttr. angivande att ngn på grund av att en ny situation inträtt uttalar sig på ett helt annat sätt än förut l., allmännare, att en radikal (ofta av större kraftfullhet karakteriserad) ändring sker i ngns uppträdande (l. i en verksamhet o. d.); särsk. i uttr. det blir l. kommer annat ljud i skällan o. d. (jfr LJUD, sbst.1 2 h γ). När the andre (dalkarlarna, som hittills uppträtt sturskt mot G. I) thet såge att blodet begynte rinna (då daljunkarens anhängare avrättades), kom annadt liudh i skellona, .. begynte skrija och gråta. Svart G1 118 (1561). I konstgranskarnas skällor ljuder nu en annan låt (än tidigare). Pauli Konstn. 148 (1913). särsk. i uttr. det blir l. kommer en annan kläpp i skällan, se KLÄPP, sbst.1 1 a β.
2) [eg. specialanv. av 1 b] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. benämning på olika växter.
a) om växter vilkas blomma till utseendet liknar en skälla (i bet. 1).
α) (†) om växt av släktet Campanula Lin., blåklocka; jfr BJÄLLA a, BJÄLLRA, sbst. c, KLOCKA, sbst. 2 c. Klåckor, Bjällror, Skällor benämnas utan åtskillnad i min födelsebygd Campanulæ. Fries BotUtfl. 2: 102 (1852). Dens. Ordb. 111 (c. 1870).
b) om växter vilkas fröhus i torrt tillstånd ge ifrån sig ett skramlande ljud, då de skakas; dels om (växt av) släktet Rhinanthus Lin., höskallra, skallergräs, i sht om Rh. serotinus (Schönh.) Sch. & Th., stor höskallra, dels (ss. senare led i ssgn BERG-SKÄLLA) om växten Bartsia alpina Lin., svarthö; jfr SKALLER, sbst.1, SKÄLLE, sbst.2 1, SKÄLLER. PhysSH 209 (1776). Lilja SkånFl. 434 (1870; om släktet). Bolin Åkerogräs. 118 (1926; om Rh. serotinus).
3) [eg. specialanv. av 1 b; med tanke på fågelns läte] om blåhakesångare; ss. senare led i ssgn RAPPEL-SKÄLLA.
-GUMSE. (skäll- 1746 osv. skälle- 1702) jfr -ko; äv. bildl. Hiärne 2Anl. 13 (1702). Hagberg Shaksp. 11: 242 (1851; bildl.). —
-KLANG. Hela dalen nedanför (alpen) ljudade af sång, skällklang och jodel. Strindberg TjqvS 5: 176 (1886, 1909). —
-KO. (skäll- 1746 osv. skälle- 1664—1911 (i folkvisa)) ko som bär skälla (o. anför en hjord); jfr bjäll-ko, bjäller-ko. VDAkt. 1664, nr 162. När skällkon skenar, så skena de andra med. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk. (i vissa trakter) bildl., i uttr. ta skällkon, ss. benämning på blindbockslek med två blindbockar, av vilka den ene (som bär en skälla l. nyckelknippa o. d. om halsen) skall tas fast av den andre. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 50 (1950). —
-KOSSA. (skäll- 1839 osv. skälle- 1688) (numera bl. vard.) skällko. Warnmark Epigr. H 4 a (1688: Skiälle-Kosan, sg. best.). —
-MÄRR. (numera bl. tillf.) jfr -ko. Ett swart brunt Stoo Skiällmärran ben(ämn)dt. BoupptRasbo 1708. —
-PINGEL. jfr pingel, sbst.1; äv. oeg. Knäppande en vallarlåt med rop och skällpingel på strängarna. Forsslund Djur 111 (1900). —
-TUPPA. [sv. dial. skälltuppa] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) blåklocka; jfr skälla, sbst.1 2 a α. Kröningsswärd FlDal. 57 (1843). —
-VÅLE. fisk. bojliknande anordning som är försedd med klocka o. är avsedd att fästas vid o. utmärka utlagda fiskegarn, klockboj. Arvidsson Strömm. 43 (1913).
B (numera bl. arkaiserande l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKÄLLE-BAGGE, se A. —
-FÅR, -GUMSE, se A. —
-KLAVE, -KO, -KOSSA, -REP, se A. —
-SMED, se A.
Spoiler title
Spoiler content