SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1969  
SKALLA skal3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (i bet. 5).
Etymologi
[jfr fd., d. skalde, t. schallen; avledn. av SKALL, sbst.3]
1) (utom i c β numera i sht i vitter stil) motsv. SKALL, sbst.3 1: frambringa ett kraftigt l. gällt, vitt omkring hörbart ljud l. läte, särsk. ljud l. läte av sådant slag som åstadkommer eko; dels med subj. betecknande ljudkälla l. ljud, dels opers.; äv. med konstruktionsväxling, med subj. betecknande lokal l. trakt o. d. där ljud l. läten av sådant slag höras l. som fylles av sådana ljud osv.; jfr 2. Linc. (1640; under clango). — jfr BORT-, KRING-SKALLA samt HÖG-, VITT-SKALLANDE.
a) motsv. SKALL, sbst.3 1 a, i fråga om ett starkt o. gällt (skrällande) ljud som frambringas med vissa blåsinstrument (t. ex. trumpet, basun, horn, lur); förr äv. med subj. betecknande person som blåser i ett sådant instrument. SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 35. För Gustaf (III) Fosterlandets Far / Jag skallade i krigstrompetten. Leopold 2: 474 (1788, 1815; i bild). Den 30 April (1860) skallade kröningstrumpeten kring svenska hufvudstadens gator. Hellberg Samtida 9: 188 (1873). Vår stund (kommer) .. bara vi (dvs. alla fattiga) håller ihop. .. Då skall uppbrottsignalen skalla, folken reser sej. Johnson Här 269 (1935). Vredens stora dag är nära, / .. Domsbasuner mäktigt skalla / Och ur jordens gravar alla / Mänskor fram för tronen kalla. Ps. 1937, 609: 3. Plötsligt slet en av (väktarna) .. fram ett horn, som han blåste i, så att det skallade över Gröna Ängars ö. Lindgren Mio 184 (1954).
b) (numera bl. tillf.) motsv. SKALL, sbst.3 1 c, i fråga om fågelsång l. fågelläte; äv. med subj. betecknande fågel; äv. i fråga om fågelläte som liknar hundskall. Göken skallar / Kring fält och lundar brudens namn. Stagnelius (SVS) 1: 171 (c. 1815); jfr c. Luften skallade af foglars röst. Stenbäck Dikt. 35 (1840). Pärlugglan, som låter höra sin skallande stämma. Friesendahl Björn. 171 (1921).
c) motsv. SKALL, sbst.3 1 d, i fråga om ljud frambragt av människa medelst talorganen (högt ropande, kraftigt ljudande sång o. d.); äv. dels med tanke på innehållet i ett rop l. en sång l. med subj. betecknande ord l. fras o. d. som ropas l. sjunges l. ngt som får sitt uttryck i rop l. sång (t. ex. glädje), dels med innehållsobj. betecknande rop l. sång. Spegel GW 104 (1685). Alla hus och gator skallade af glädjerop (vid G. III:s kröning). ÅbSvUndH 83—84: 254 (1772). (Konung David) hör glädjen från de dygdigas boningar skalla genom tiderna: man sjunger med glädje om Seger i de rättfärdigas hyddor. Lehnberg Pred. 2: 191 (c. 1800). Chor af fromma röster skallar. Hedborn Ps. 1: 87 (1812); jfr Ps. 1937, 3: 6. Tårar flyte, klagan skalle, / Då wår syndaskuld han (dvs. Jesus) bär. Ps. 1819, 92: 1; jfr Ps. 1937, 92: 1. Hela dagen skallade luften af jublet: ”lefve Gustaf Adolph!” Crusenstolpe Mor. 5: 140 (1843). Ett allmänt .. vivatrop skallade. Wetterbergh FårGå 205 (1844). (Jag) sjunger .. / högt så det skallar / i alla väderstreck. Forssell Telegr. 87 (1957). — särsk.
α) (numera föga br.) med subj. betecknande person l. personifikation: högljutt ropa l. sjunga; förr äv. i uttr. skalla om ngt, högljutt o. vitt o. brett vittna om ngt. LejonkDr. 237 (1687; om naturen). När då en eller flere (renar) springa på någor håll ifrån de andre, och Vallhjonen blifva dem varse, begynna desse skalla och ropa efter hundar, som skola drifva dem tilbakars. VetAH 1774, s. 134. Högt skalla templen, hyddorna och fälten / Om Cajus Marcius, den borne hjelten. Valerius 1: 53 (1831).
β) (fullt br.) om skratt (l. ngt som får sitt uttryck i skratt, t. ex. munterhet): ljuda högt l. kraftigt, dåna, runga; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: högljudd, rungande; jfr γ. Brista ut i ett skallande skratt. Åslund TaflNorrl. 2: 93 (1861). Ett utbrott av skallande munterhet. Jensen Carlé Amer. 39 (1920). Hennes höga skratt skallade alltjämt för hans öron. Krusenstjerna Fatt. 1: 128 (1935).
γ) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om röst l. rop l. sång l. ngt som får sitt uttryck i rop l. sång o. d.: högljudd, dånande, kraftig; jfr β. Det är icke Triumphen, icke et skallande beröm, som Snillet fordrar til sin belöning. Kellgren (SVS) 5: 264 (1793). Denna skål (för O. I) tömdes under skallande hurrarop. SKN 1845, s. 168. Petri Ouchterlony 438 (1924).
d) motsv. SKALL, sbst.3 1 f, allmännare, ss. beteckning för frambringande av ett starkt l. högt ljud av något slag; särsk.: dåna, skrälla; skallra; ljuda vitt omkring. Thordönen dundrande knalla, / Eldtöken skalla, / Sjöarna svalla / Mot rytande skyn (vid jordbävningen). Lidner (SVS) 2: 135 (1783). (Den gamle herrn) tyckte om när vi voro glada, när våra ketteltrummor skallade. Eurén Kotzebue Neg. 38 (1796). Hjelmen / skallade fasansvärdt omkring den fallandes hufvud. Johansson HomIl. 15: 648 (1848). Det rullar en fyrhjulsvagn öfver bron, / så det skallar i sommargrön trakt. Karlfeldt UngdD 112 (1896). Åter skallade klockringningen från socken till socken. Heidenstam Svensk. 1: 137 (1908). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: högljudd, kraftig, dånande, skrällande; rungande o. d. Vapnens skallande brak. Geijer Skald. 14 (1811, 1835). En skallande applaude. Topelius Dagb. 4: 17 (1839). En skallande örfil. Dens. Planet. 2: 101 (1889).
2) (numera i sht i vitter stil) motsv. SKALL, sbst.3 2: eka, genljuda; dels med subj. betecknande ljud l. naturföremål som återkastar ljudet l. (mera tillf.) ljudkälla l. eko, dels opers. (ofta i förb. med prep.-bestämning som anger lokal l. trakt där eko höres); äv. med konstruktionsväxling, med subj. betecknande lokal l. trakt där eko höres; äv. bildl.; stundom svårt att skilja från 1. Sylvius Curtius 603 (1682). Denna händelse (dvs. Benzelstjernas spionage) gjorde mycket uppseende och skallade kring hela Europa i anledning af danska ministèrens därom utfärdade cirkulär-not. Adlerbeth Ant. 1: 120 (c. 1792); jfr 1 c. Under tiden hade alla uppe varande svurit nya trohetseden, så att det skallade i rummen. SBrelin (1824) i MoB 1: 56. Väpnaren blåser uppå skalmej / så klippor och hällar skalla. Wallengren SSkr. 5: 216 (1895). Ensam jag vallar, / sjunger och trallar, / så att eko skallar. Melin Dikt. 2: 82 (1904). Hör hur sången mot urberg skallar! Taube BalladBohusl. 19 (1943). — jfr EFTER-, GEN-, ÅTER-SKALLA.
3) (numera bl. tillf.) motsv. SKALL, sbst.3 3, om vissa arter av däggdjur, särsk. hunddjur l. säl: ge skall, skälla; äv. om person som imiterar hundskall. (Den sinnesrubbade kvinnan) gol som en hane, skallade som en hund. Gadelius Tro 1: 179 (i handl. fr. 1712). Ett stall ilskna hundar, som skallar och väsnar i sina gårdar. GbgP 1956, nr 272, s. 12.
4) (mera tillf.) motsv. SKALL, sbst.3 4, i uttr. skalla på ngn, i tal l. skrift häftigt angripa ngn, skälla på ngn. Vem i all världen är det, som nu har varit framme och skallat på (N. N.). GbgMP 1947, nr 255, s. 4.
5) motsv. SKALL, sbst.3 5.
a) (numera bl. i skildring av ä. förh.) motsv. SKALL, sbst.3 5 a: bedriva l. hålla skalljakt; ss. drevkarl l. drevfolk delta i skalljakt, gå skall; ss. vbalsbst. -ning ofta konkretare, om jakten. Skalla efter ngt, bedriva skalljakt efter ngt. Patent om Skallande. Schmedeman Just. 66 (1575). Skallfogden (i socknen) sammankallar almogen at skalla efter rofdiur. SamlRönLandtbr. 4: 324 (1783). Från Högseröd (berättas), att ett praktfullt gille anordnades då varg nedlagts vid skallningen. SkånHembFÅb. 1955, s. 69 (om förh. på 1840-talet). jfr: Fullmacht för Pedher Oloffsson dragha omkring i Smoland och skalla [?]. G1R 28: 580 (1558; oklart). — särsk.
α) (†) tr., med obj. betecknande område inom vilket skalljakten bedrevs l. som vid skalljakt rensades från skadedjur av något slag. Utan lokalkännedom af den skogstrakt, som bör skallas, kan befälhafwaren (för skalljakten) aldrig med säkerhet och sällan med lycka föra en skallgång. Falk Björnskall 7 (1819).
β) (†) allmännare l. bildl.: jaga; äv. med subj. betecknande jagande djur; jfr b. Astrild går nu stad at skalla, / Du ska sij hur' Diuren falla. Lucidor (SVS) 182 (1672). Livin Kyrk. 40 (1781; om katter).
b) (numera nästan bl. i Finl.) motsv. SKALL, sbst.3 5 b: gå skallgång (efter en person l. ett bortsprunget husdjur o. d.); äv. oeg. l. bildl.: ivrigt jaga l. leta (efter ngn l. ngt). Chydenius 349 (1778). Vi satte af efter .. (fribytaren) och spridde ut oss, för att skalla efter honom. Gumælius Bonde 343 (1828). En part fick i uppdrag att skalla efter alla bålar man kunde komma öfver i stadens bättre herrskapshus (till festen). Ahrenberg Männ. 4: 269 (1909). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 90 (1958). — jfr EFTER-SKALLA.
Särsk. förb.: SKALLA EMOT l. MOT. (†) till 2, = skalla tillbaka. TRudeen Vitt. 326 (c. 1700). Juslenius 23 (1745).
SKALLA FRAM10 4.
1) (föga br.) till 1 c: med hög röst säga (ngt). Blomberg GlädjLiv. 78 (1920).
2) (†) till 5 a: vid (skall)jakt driva fram (villebråd). ANordenhjelm (1689) hos Carl XII Bref 452.
SKALLA IGEN10 04. (numera bl. tillf.) till 2, = skalla tillbaka; äv. om blåsinstrument med tanke på det därmed frambragta ljudet. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817; om blåsinstrument). Solander Aisch. 46 (1875).
SKALLA IHOP10 04 l. (ålderdoml.) TILLHOPA040, äv. 032. (numera nästan bl. i Finl.) till 1, 5: gm rop l. skallande driva samman (villebråd o. d.); i Finl. äv. allmännare l. oeg.: kalla l. ”trumma” samman (ngra). Skalla vargarne tillhopa, / Samla skogens alla björnar, / Tag i stället dem till boskap. Collan Kalev. 2: 128 (1868). Svenska studenter hade nu skallats ihop för att behandla frågan, huruvida .. tro- och huldhetsed borde avläggas innan regentförsäkran emanerat. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 298, s. 12.
SKALLA MOT, se skalla emot.
SKALLA TILLBAKA10 040, äv. 032. (numera bl. tillf.) till 2; om ljud: studsa tillbaka ss. genljud l. eko, ge genljud, återskalla. Leopold 2: 50 (1801, 1815).
SKALLA TILLHOPA, se skalla ihop.
SKALLA UPP. (†) till 1 a; om trumpet: gm trumpetsignal kalla upp l. väcka (ngn). Almqvist Amor. 93 (1822, 1839).
SKALLA ÅTER 10 40. (numera bl. tillf.) till 2: komma (ljud) att återskalla. Blomstren, höjderna, luften / Suckande skallade åter / .. skrien af hennes qval. Thorild (SVS) 1: 187 (c. 1785). jfr återskalla.
Ssgr, se skall, sbst.3 ssgr.
Spoiler title
Spoiler content