SKÄLLA ʃäl3a2, v.2 -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om behållare l. hästs mage o. d.: (vid rörelse) ge (ihåligt) kluckande ljud ifrån sig. (Kamraten) svängde piskan ett par hvarf öfver hästen, som med skällande mage satte af hvad han kunde, fast ogerna. Törneros (SVS) 3: 108 (1833). Kaffet står på spiseln och kaggen skäller än, när man skakar på honom. Stig in bara! Engström Bläck 130 (1914). (Om en enriskvist stoppas i pluntan) vinner man den understundom ganska stora fördelen att pluntan inte ”skäller” vid oförsiktiga rörelser, även om den bara är halvfull. Sjöstrand Snapsbl. 13 (1936). SvHandordb. (1966).
