publicerad: 1975
SKÄLVA ʃäl3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. (numera bl. tillf.) -or (BOlavi 91 b (1578; i bet. 2; om olika slag av sjukdomen) osv.).
Ordformer
(skelw- (sie-, skie-, skje-, -lfw- m. m.) 1526—1749. skälv- (siä-, skiä-, skjä-, -ll-, -fv- m. m.) 1526 osv. -a 1526 (ss. subj.), 1587 (ss. obj.), 1589 (efter prep.) osv. -e 1613 (: Skälfwen, sg. best., efter prep.). -o 1526 (efter prep.), 1588 (ss. subj.)—1700 (: skiälfwo tilhörig))
Etymologi
1) tillståndet att skälva; skälvande (äv. konkretare, om enskild skälvning); ofta med bestämning inledd av prep. i, betecknande kropp(sdel) l. (se b) röst; äv. [möjl. delvis utgående från 2] oeg. l. bildl., särsk. i uttr. som beteckna att ngn ansättes av skräck l. oro o. d. (jfr SKÄLVO-SOT). Wee them hwilkom .. helwetes loga och glödande hetta .. är beredd, ther som the .. bliffua i ewiga bäffwenheet, skälffua och rätzla. PJGothus Savonarola SyndSp. G 1 a (1593). Det allgemeena Qwaal / Som (vid en konungs död) både Siö och Land med ängslig Skiälfwa rister. Dahlstierna (SVS) 62 (1698). (De modiga soldaternas) mandom giorde fiendens .. (attack) til intet, hwaruti Sprätt-Soldaterne hade intet mera del, än at de, sedan skälfwan war öfwerstånden, kunde skryta deraf. Dalin Arg. 1: 200 (1733, 1754). Mina knän och händer darrade af denna underliga skälfva, som jagtifvern framkallar. Wetterhoff Skog 1: 12 (1883). Verdandi var blek och svag / Och en skälfva for som norrsken öfver hennes anletsdrag. Wirsén Vint. 6 (1890). Vi blir (inför sommaren) slavar under vädergubbar och stuguthyrande fiskargubbar. Redan i mars börjar skälvan. Idun 1948, nr 13, s. 15. Han vaknade med huvudvärk, litet sveda kring hjärtat och så den där lätta skälvan, som inte syntes — inga darrande händer för hans del — bara kändes inuti, gick som en krypande oro under skinnet. Gustaf-Janson ÖvOnd. 28 (1957). jfr KÄTTJE-, SKOTT-SKÄLVA m. fl. särsk.
a) i sådana uttr. som få l. gripas av skälva l. (stora) skälvan, börja skälva; äv. oeg. l. bildl.: bli skräckslagen l. rädd l. orolig o. d. Antaris börjar få skälfva .., björnskälfvan. Bore Lappf. 44 (1902). Prästen (som tyckte sig se kvinnan som han skulle jordfästa sitta på kistlocket) höll på att få skälvan. Engström Adel 51 (1923). Krakow fick skälva i knäna ty han tyckte att konstapeln betraktade honom med misstänkt stort intresse. Nilsson Bokh. 149 (1937). Plötsligt fick Lotta skälva i hela kroppen. Martinson BakSvenskv. 11 (1944). (Filmbolagets) reklamchefer .. greps .. (vid filmstjärnans arrestering) av stora skälvan. Tänk om det skulle bli skandal? IdunVeckoJ 1963, nr 43, s. 36.
b) i fråga om röst; jfr SKÄLVA, v. d slutet. Den varma skälfvan i rösten. Elkan Hall 470 (1899). HågkLivsintr. 9: 213 (1928).
2) (numera bl. med ålderdomlig prägel) = FROSSA, sbst. 2; förr äv. i uttr. daglig skälva, (sjukdom som yttrar sig i) varje dag återkommande feberfrossa; jfr 1 o. SKÄLVA, v. a β. Symonis swära lågh siwk j skälffuo. Mark. 1: 30 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Bib. 1917: i feber). Om man hafwer dageligh skälfwa med stoor heeta tå må han siuda khål och stöta honom med ollia och göra ther af plåster och läggia thett uppå sin magha, thett hielper. OMartini Läk. 36 (c. 1600). Extractum Rhabarbari. Är een leen och säker Purgatz .. Kan och säkert gifwas Barn in som skelffua eller Matzskar vthi Lijfwet hafwa. Chesnecopherus RegIter E 3 b (1613). (Hövitsmannen vars tjänare blev botad) ärkänner .. (Jesus) för en wäldig Herre öfwer all olycka, pest, skälfwa och annan sjukdom. Borg Luther 2: 792 (1753). Skälfva är en benämning hos Allmogen på Frossfebern, emedan man under frysningen skälfver. Collin Ordl. (1847). BonnierKL (1927). jfr ANNANDAGS-, FJÄRDEDAGS-, TREDJEDAGS-, VARDAGS-SKÄLVA.
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skälva, v.): A: (1) SKÄLV-BENT, p. adj. om levande varelse: darrbent. Sandgren Furst. 187 (1962). —
(1) -GRÄS. (skälv- 1806 osv. skälve- 1638 osv.) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) darrgräs. Franckenius Spec. C 2 b (1638). —
(1) -HÄNT, förr äv. -HÄND, adj. (-händ 1699—1872. -hänt 1555 osv.) [sv. dial. skälvhänd, skälvhänt; jfr fvn. skjalfhendr] darrhänt. Man warder (vid tilltagande ålder) .. skelffhendter, kroppotter, skrynckiotter, och snarast sagdt, dödhen slår vth på alla lemmar. LPetri 2Post. 291 a (1555). —
(1, 2) -SJUK. (skälv- 1578—c. 1755. skälve- c. 1635 —c. 1755. skälvo- 1582—1700) (numera föga br.) sjuk i (feber)sjukdom karakteriserad av frossbrytningar. BOlavi 95 b (1578). Schultze Ordb. 4136 (c. 1755). —
-SJUKA, -SOT, se D. —
(2) -ÖRT. (†) (den för beredande av feberstillande medel använda) växten Centaurium minus Moench, flockarun. Linc. M 4 b (1640).
B (†): SKÄLVA-SOT, se D.
C (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter l. med ålderdomlig prägel): (2) SKÄLVE-BROTT. (†) utbrott av feberfrossa (vid malaria o. d.). Helsingius Ee 2 b (1587). —
(1) -FROSSA. (†) i uttr. få skälvefrossa, bildl., betecknande att ngn blir skräckslagen; jfr skälva, sbst.2 1 a. Hwad månde tå wår siäl för skälfwefråssa få, / När wi (dvs. Adam o. Eva efter syndafallet), o. Gud, tin röst i Eden hörde gå! Kolmodin QvSp. 1: 7 (c. 1710, 1732). —
-GRÄS, -SJUK, se A. —
-SJUKA, -SOT, se D.
D (utom i skälvo-sot numera föga br.): SKÄLVO-SJUK, se A. —
(1, 2) -SJUKA. (skälv- 1700. skälve- 1593— c. 1755. skälvo- 1526—1880) (numera föga br.) = frossa, sbst. 2. Mark. 1: 31 (NT 1526). Berndtson (1880). —
(1, 2) -SOT. (skälv- 1773—1872. skälva- 1872—1901. skälve- 1575 osv. skälvo- 1526 osv. skälvu- 1850) [fsv. skiälvo sot, skiälffwa sot m. m.] (numera bl. med ålderdomlig prägel) = frossa, sbst. 2; äv. oeg. l. bildl., särsk. i uttr. som beteckna att ngn ansättes av skräck l. oro o. d. (jfr skälva, sbst.2 1). När Jesus kom j Petri Hws, och sågh ath hans swära lågh och hadhe skälffwosott, Thå toogh han på hennes hand, och skälffwosotten öffwergaff henne. Mat. 8: 14 (NT 1526). Kenyon visade sig på tröskeln med en svarthårig herre, som greps av skälvosot vid åsynen av konstapeln. Serner CollinAffLond. 69 (1914). Lindegren Vint. 69 (1954; bildl.).
E (†): SKÄLVU-SOT, se D.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content