SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄRRA ʃær3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skärra; jfr nor. dial. skjerra ävensom fvn. skirra; till SKÄR, adj.3]
skrämma l. oroa (ngn) l. göra (ngn) nervöst upphetsad; numera i sht i (o. av språkkänslan ofta uppfattat ss. ellips av) förb. SKÄRRA UPP o. ssgn UPP-SKÄRRA. Crælius TunaL 387 (1774; med avs. på fisk). Direkt skärrade blir folk om man använder ordet neger. Färgad heter det. DN(A) 1966, nr 119, s. 10. En man som aldrig har sökt rampljuset, men inte lär bli skärrad av att stå där. DN 1968, nr 227, s. 18.
Särsk. förb.: SKÄRRA UPP10 4.
1) gm att skrämma l. oroa l. upphetsa bringa (ngn) ur jämvikt. Alla de historier, hon serverade mig om vildmarken och dess faror, skärrade upp henne själf. Cavallin Stevenson Söderh. 95 (1897). Lundkvist Vindingev. 139 (1956). jfr uppskärra.
2) (föga br.) i utvidgad anv., om hund: upphetsat spetsa (öronen). Berg Lab. 85 (1933).
Spoiler title
Spoiler content