SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SKÖR ʃö4r l. ʃœ4r, sbst.2, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. sch-)
Etymologi
[sv. slang sjöro, skör; av romani šero, motsv. sanskr. śíraḥ, huvud, nära besläktat med gr. κέρας, horn (se KERATIN); formen skör har sannol. uppkommit ur sg. best. skörot (med akut accent) gm anslutning till den stora gruppen av enstaviga neutrer på kons. med sg. best. -et (t. ex. HÅR, sbst., RÖR, sbst.3, SMÖR); se LSvensson i HumVetSamfUppsÅb. 1973—74, s. 16 ff.]
(vard.) hår; utom ss. senare led i ssgn RYGG-SKÖR bl. om huvudhår hos människa. Kväsargrabbar 8 (1896). Klipp dej, unghink, innan du trasslar in tårna i sköret! Moberg Sold. 109 (1944). När jag var ung hade jag lockigt skör. HForss i DN 1974, nr 121, s. 11. — särsk. i utvidgad anv., i uttr. ha ont i sitt skör o. d., i fråga om huvudvärk o. illamående under bakrus: ha kopparslagare; jfr HÅR, sbst. 3 k. Han har sabligt ont uti sitt skör. Ullman SångSyn 79 (1924).
Anm. I bet. ’huvud' är ordet anträffat i ä. förteckningar över slang i formen sköro; best. -t. Almqvist TreFr. 3: 141 (1843: Schöro). Ridderstad Samv. 1: 436 (1851: Sjörot).
Spoiler title
Spoiler content