publicerad: 1976
SKÖRA ʃö4ra2 l. ʃœ3ra2, v.3 -ade (Pihlström SkeppAflöpn. 1: 263 (1796: skjöras, pr. ind. sg. pass.) osv.) ((†) ipf. pass. skördes HSH 2: 40 (c. 1550: skiördes)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. skiö-, skjö-)
Etymologi
[fsv. sköra, brista sönder, om fartyg: lida skeppsbrott; jfr d. skøre, nor. skjøre; sannol. av mlt. o. lt. schören, sönderriva(s), sönderbryta(s), spricka, till mlt. schore, spricka, rämna (se SKÖRA, sbst.2)]
1) sjöt. komma (ngt) att rämna l. brista; utom i a o. b bl. med avs. på segel, dels (med saksubj.): slita l. riva sönder, dels (om person): (gm olyckshändelse) få söndersliten l. sönderriven l. få en reva l. rämna i (äv.: anstränga så att rämna l. bristning uppstår); jfr 3. Att en sejsing står fast verkar snarare till att sköra seglet, än om tio göra det. Platen Glascock 1: 78 (1836). (Man bärgar segel bäst) genom att bringa vinden ur seglet, utan att detta likväl får tillåtas slå, hvilket försvårar arbetet, och kan sköra seglet. Ekelöf Skeppsm. 39 (1881). Sköra ett segel, (dvs.) pressa det under hård vind, tills det rämnar. Stenfelt (1920). Skörar man ett segel, dvs. åstadkommer en reva i det, skall man snarast lämna det till segelmakaren. BåtHobby 132 (1954). — särsk. i pass. med intr. bet.
a) om segel, i sht förr äv. rundhult o. d.: gå l. springa l. blåsa sönder, rämna, brista; förr äv. om fartyg: springa läck. Tå skiördes i siön thenn same Gamble och rottne Suanen som K. M. dyrtt hade kiöptt af the Lybbeske, Så att skepett wille siuncka. HSH 2: 40 (c. 1550; rättat efter hskr.). Pihlström SkeppAflöpn. 1: 263 (1796; om segel). TIdr. 1887, s. 59 (om bredfock). Fregatten upphanns den 17 juni (1717) i närheten av Karlsöarna av fyra engelska fregatter, sedan dess stor- och bramstång skörats. SvFlH 2: 39 (1943). När ett segel blåser sönder eller skadas säges det sköras. SohlmanSjölex. 774 (1955). Plym Coles HårtV 192 (1969).
b) (mera tillf.) bildl.: ta skada. Står .. (människan) i beråd att till den grad nygestalta sin omgivning, att hennes innersta livsbetingelser sköras? Frosterus Jord. 33 (1930); möjl. att hänföra till SKÖRA, v.1 (se SKYRA, v.2 2).
2) sjöt. om segel, i sht förr äv. rundhult o. d.: gå sönder, bräckas; jfr 3. Det hördes ett brakande ljud .., och utkiken på förtoppen rapporterade, att förbramrån skörat (blifvit bräckt). Norlin Jaktstig. 106 (1892).
3) [eg. specialanv. av 1 o. 2] sjöt. i p. pf., särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv., om segel: söndersliten l. sönderriven; i sht förr äv. om rundhult o. d.: bräckt l. knäckt o. d. Klyfvaren, om den ej är skörad, bör tagas akterut. Platen Glascock 1: 292 (1836). Du borde bärga bramseglen, annars torde du få en skörad stång, då vanterna äro nya och töja sig. Norlin Jaktstig. 105 (1892). Det återstod intet annat än att plocka fram det gamla skörade seglet igen. .. (Nu) gällde det .. att sy ihop sprickan, stygn för stygn. Löfgren Bombard FrivSkeppsbr. 132 (1953).
4) [sannol. utvidgad anv. av 1 a; möjl. dock utgående från SKÖRA, v.2] (föga br.) i pass. med intr. bet. (jfr 1 slutet), om slang l. däck (se DÄCK, sbst.2 1 c): gå sönder, spricka. Ringarna .. sköras .. mycket fort, om de äro uppumpade för litet. Nerén HbAut. 1: 137 (1911). Därs. 139 (1913).
Särsk. förb.: SKÖRA ITU04. sjöt. till 1. Pang! Som ett kanonskott lät det och se, där blåser hela stormärsseglet bort från råliket och sköras midt itu. VFl. 1911, s. 148; möjl. icke särsk. förb. Under en lömsk liten by fick en yacht ett stycke i lävart / klyvaren skörad i tu och nödgades söka förtöjning. Lundström Sjöfr. 123 (1929); jfr sköra, v.3 3.
Spoiler title
Spoiler content