SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SKÖRA ʃö3ra2 l. ʃœ3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. sköra; jfr d. skøre, nor. skjøre; sannol. av mlt. schore, spricka, rämna (lt. schöre), motsv. mnl. score, spricka (holl. scheur); i avljudsförh. till SKÄRA, v.2 — Jfr SKÖRA, v.3, SKÖR, adj.]
(i fackspr.) om spricka l. rämna i trävirke; äv. om reva l. rispa o. d. i segel; ngn gg äv. om spricka i berg; jfr SKÖLA 1, 2. ReglVirkeslefv. 1825, § 31 (i timmer). Lundell (1893; i berg). Bräderna böra (vid leverans till flottan) vara .. fria från qvistar, maskstygn, sköror samt andra skador. TLev. 1894, nr 47, s. 1. Sköra, (dvs.) en reva eller ett tunnslitet ställe i ett segel. SohlmanSjölex. (1955). — jfr KÄRN-, MÄRG-, SNED-, SOL-, VÄDER-SKÖRA.
Avledn.: SKÖRIG, adj.2 [jfr d. skøret] (i fackspr.) om trävirke: försedd med sköror, sprickig; ngn gg äv. om berg: sprickig, skölig. Halfrena ekebräder må vara något skörige, med en eller annan öppen qvist eller mindre uppränsning. ReglVirkeslefv. 1825, § 53. Gundberg Tegel 1 (1860; om berg). jfr kärn-skörig.
Spoiler title
Spoiler content