SKÖRK ʃœr4k, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. sjörk; jfr sv. dial. sjerk (med apokoperad ändelse), f., mager häst, skirk (med hårt k), n., liten mager person, gubbskerk (med hårt k), gammal torr gubbe; sannol. till sv. dial. sjirka, sjerka, skirka (med hårt k), gå o. linka, frakta ngt med knog o. släp, knoga, knarra; sannol. med yngre avljud i förh. till fvn. skark, oväsen, larm, skarkr, klen person (ss. tillnamn), nor. dial. skark, mager gammal häst, skarka, gå mödosamt (jfr SKARKA), o. fvn. skurkr, gammal klen person (nor. dial. skurk), fvn. skurka, skrapa, nor. dial. skurka, ge ett skrapande l. krasande ljud ifrån sig (se SKURKA, v.); formen skörk beror sannol. på dialektal labialisering; de dialektala formerna med hårt k bero möjl. på att ordet är ljudhärmande l. på anslutning till former motsv. nor. dial. skark l. skurk resp. skarka l. skurka]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mager o. utmärglad häst, hästkrake. Hva' gammel ä' schörken? (frågade hästköparen). Virén Skizz. 49 (1890). — Anm. 1:o Det i nedan anförda språkprov förekommande Skerker, pl., kunde möjl. representera en ä. sidoform skerk av ordet skörk men är snarare felaktigt, möjl. för Skytter (jfr SKYTT, sbst.2 2) l. Skecker (dvs. skäckar). Axel anderszonn Lagman (företedde vid vapensynen) .. IIII glauen II Skerker(,) Lasze Tureszon .. IX gla(ven) och III hester. HH 3: 1 (1537). 2:o Det från S 2797 hit hänvisade sjark (DN(B) 1958, nr 312, s. 18) är felaktigt för spark, sparkstötting.
SAOB
