publicerad: 1976
SKÖVLA ʃø3vla2 l. ʃöv3-, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (numera föga br., Schroderus Liv. 666 (1626), Östergren (1941)), -ANDE, -ERI104, -ING (se d. o.), -UNG (se SKÖVLING); -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.; jfr SKÖVEL.
Ordformer
(skyfl- 1789. skövl- (schö-, siö-, skiö-, skjö-, -f(f)l-) 1529 osv.)
Etymologi
[fsv. skyfla, sköfla; jfr fd. skyflæ, ä. d. skø(v)le; möjl. samhörigt med fvn. skyflr, som kräver l. förbrukar l. använder mycket (av ngt), dyr (i sht i ssgr, t. ex. liðskyflr, som kräver mycket folk), o. i avljudsförh. till SKJUVA]
1) rättshist. med avs. på hela det bo l. hela den (lös)egendom som ngn (särsk. gm högmåls- l. edsöresbrott, i fråga om medeltida förh. äv. nidingsverk o. d.) förverkat: konfiskera o. dela mellan målsäganden, häradet o. konungen; äv. allmännare: konfiskera l. indraga (till kronan); jfr SKÖVLING 1. Der inländning af inländsk man blifvit dräpen, vidhåller .. (Östgötalagen) ännu den gamla seden .. att .. dråparens bo skulle sköflas och skiftas. Nordström Samh. 2: 242 (1840; fsv. orig.: þa skal draparans bo skiptas). Adeln .. såg .. sin egendom sköflad genom reduktionerna (under K. XI:s regeringstid). Malmström Hist. 1: 5 (1855). SvLandskapsl. 5: 407 (1946; fsv. orig.: skyflæ).
2) med obj. betecknande plats l. lokal l. institution o. d. (i sht förr äv. med obj. betecknande person l. persons kropp): på ett mer l. mindre våldsamt sätt beröva (nästan) allt l. största delen av allt (värdefullt) som där finnes att ta resp. (nästan) all egendom l. största delen av egendomen (så att platsen osv. ligger mer l. mindre öde l. tom resp. offret blir mer l. mindre utblottat), plundra (se PLUNDRA, v.1 1); stundom mer l. mindre hyperboliskt; äv. dels abs., dels i uttr. skövla ngt på ngt, plundra ngt på ngt; i sht förr äv. i uttr. skövla ngn på (förr äv. med) ngt, plundra ngn på ngt, skövla sig rik o. d. (jfr a γ), göra sig rik osv. gm att skövla; förr äv. i uttr. skövla ngt till ngn l. ngt, plundra ngt med avseende på ngn l. ngt; numera nästan bl. med avs. på plats o. d., med tanken väsentligen l. enbart fäst vid den gm plundringen åstadkomna ödeläggelsen l. med tanke enbart på ödeläggelse (utan plundring), övergående i bet.: ödelägga, i grund förstöra l. föröda o. d.; i p. pr. äv. mer l. mindre adjektiviskt, särsk. i utvidgad anv.: som innebär plundring o. förstörelse; jfr SKÖVLING 2 o. SKINNA, v. 2 a δ. (Ture Jönsson, biskop Magnus i Skara m. fl. ha påstått att) wij skulle willia förderffua cristendomen, ödeläggia skinna och sköffla kirkior och closter. G1R 6: 74 (1529). GullbgDomb. 30/10 1615 (: med). Giffwa sigh på Sköflan och röfwerij. L. Paulinus Gothus MonTurb. 331 (1629). Om något Skiep .. strandar eller i Skiepzbrott råkar, skal ingen thet .. sköfla, til Folck eller til Godz. Risingh KiöpH 108 (1669). (Fvn.) Likran .. (sv.) En dräpt Kropz sköflande. Verelius 160 (1681). Leopold 2: 195 (1801, 1815; i p. pf., om bonde). Jolin MSmith 83 (1847; abs.). Högberg Vred. 3: 243 (1906: sköfla sig rike). Fadern och hans samhöriga (hade) skövlat honom på den motsedda arvsförmögenheten. Dens. Baggböl. 2: 34 (1911). Man skövlade i många fall hänsynslöst de gamla templen på deras konst (under reformationstiden). KyrkohÅ 1932, s. 284. Oersättlig är den förlust vi (i Örebro) gjort. Från Södra Allén till Näbbtorget är stan skövlad. Kvarteren med sina bakgårdar .. och mellan dem de pittoreska gränderna .. finns ej längre. Forss Skom. 11 (1965). — jfr FÖR-SKÖVLA o. O-SKÖVLAD. — särsk.
α) (numera föga br.) med personobj. Peder gaff siig ifrå Norige .. then tid han bleff skijnnet och sköfflett och miste mäst allt thet han åtthe. G1R 25: 67 (1555). De arme (finska) bönderne klagade at, sedan de igenom et långwarigt krig woro utarmade, och flere resor utaf Fienden skiöflade, måste de (osv.). Werwing Hist. 1: 172 (c. 1690). De .. (tavastlänningar som vid Birger Jarls fälttåg i Finl. 1249 inte ville låta döpa sig) nedersablades och sköflades utan all barmhertighet. Lagerbring 1Hist. 2: 374 (1773). Wieselgren SvSkL 2: 112 (1834).
β) med obj. betecknande trakt l. lokal l. dyl.; äv. oeg., med obj. betecknande välstånd o. d.; äv. abs. Erich Karlsson och the med honom woro, läto skinna och sköffla Arbogha i grund. OPetri Kr. 263 (c. 1540). Stadsens förstörelse och sköflan. Schroderus Liv. 666 (1626). Dackens fogde .. trängde med en stor svärm in til Sörköping, der han sköflade Konungens förråds-hus. Dalin Hist. III. 1: 378 (1761). Kolmodin Liv. 1: 40 (1831; abs.). I hela Spanien .. möter man spår efter fransmännens skövlande framfart under det Napoleonska anfallet. Lagergren Minn. 3: 269 (1924). Ölands näringsliv och välstånd skövlades två gånger under 1600-talet, nämligen år 1611 och 1676, under danskarnas härjningståg. Acta Oel. 5: 19 (1933). Lagerkvist Dvärg. 211 (1944; i p. pf., om slätt).
γ) (föga br.) i uttr. skövla sig stormrik, göra sig stormrik gm att skövla. Högberg Vred. 3: 189 (1906).
b) (numera bl. tillf.) med avs. på djur; särsk. dels med avs. på fågel: mer l. mindre fullständigt beröva dess fjädrar l. dun, dels om varg, med avs. på renhjord: slå en stor del l. större delen av renarna i. Troil Isl. 125 (1774, 1777; i p. pf., om ejderhona). Palmblad Norige 53 (1846; med avs. på renhjordar).
c) (i sht i vitter stil) i fråga om att mer l. mindre fullständigt beröva mark l. åkerjord o. d. dess växtlighet (jfr d) l. beröva träd l. buskar o. d. deras blad l. grönska o. d.; äv. med saksubj. (särsk. betecknande frost l. vinter l. storm o. d.). (Vid Sthm) får man se skogslundar helt nära. Å alla de andre orter jag här i Riket besett, har man allestädes sköflat markerne som omgifva Städerne. Linnerhielm 1Br. 195 (1797); jfr d. Nu (dvs. på hösten) sköflad är Eken, / Och Rosen har flytt. Stagnelius (SVS) 2: 436 (1821). Den gröna brodd, som drifvan sköfla tycktes, / Blott hvilade sin gyllne grodd en tid. Runeberg (SVS) 2: 55 (1826). De blommor, hvilka denna vårs sol snart skall framkalla, ser inbillningen redan sköflade af nästa vinter. JJNervander 1: 17 (1847). En av junis järnnätter gick skövlande fram över Selambshofs förfallna trädgård och vanskötta åkrar. Siwertz Sel. 1: 21 (1920). SvHandordb. (1966).
d) med avs. på skog (jfr c): gm (mer l. mindre) fullständig avverkning beröva (nästan) alla l. större delen av dess träd; äv. med avs. på träd- (bestånd): mer l. mindre fullständigt avverka; jfr SKÖVLING 2 a. Så länge Wifsta warfs bolag .. dominerade trädwaruhandeln i ådalen (längs Indalsälven) .., inbragte denna handel wida mindre summor åt allmogen, som dock lika hejdlöst då som nu sköflade sin skog. Englund Ged. 124 (1853). Ymer 1941, s. 73 (med avs. på tall). — jfr SKOGS-SKÖVLAD, SKOGS-SKÖVLANDE, sbst. o. adj., o. SKOGS-SKÖVLERI.
e) i fråga om att (glupskt o.) mer l. mindre fullständigt äta upp (serverad) mat (o. sålunda tömma de kärl vari maten serveras); med obj. betecknande serveringsfat l. anrättning o. d. Hvad heter du Patron, du som sköflar nu faten? Bellman (BellmS) 2: 120 (1784, 1791). Mällby Hjon med röda kinder / Sköfla sina middags-mål. Därs. 10: 39 (1787). Fatab. 1955, s. 110.
f) i utvidgad anv.
α) (numera mindre br.) skada l. mer l. mindre fullständigt fördärva (se d. o. 2) l. förstöra (ngt); jfr β. I synnerhet blir .. lårets utsträckning aldeles sköflad, då musclerne midt uppå i des senoga början .. afskäras. Acrel Sår 286 (1745). Med kaffe han sköflat sin egen fysik, / Men nykter han är lika fullt som en spik. Skarstedt Pennfäkt. 156 (1897). Från fabriken utsläppt spillvatten, som totalt skövlat fisket. Östergren (1941).
β) [jfr α; jfr sv. dial. skövla, vara slösaktig] (i sht i vissa trakter) i uttr. skövla med ngt, ödsla med ngt. Ett beklagande uttalades öfver leverantörens sätt att sköfla med postverkets tyg. SD 1899, nr 564, s. 7. Carlsson GlestGård. 99 (1943).
γ) (†) i fråga om sjukdom, i uttr. skövlas med ngt, ansättas l. plågas av ngt. De, hwilka utan märkelig feber falla i yra, och undertiden tala språk, dem de tilförene icke lärt, eller sköflas med wåldsamma ryckningar i sin kropp. VDAkt. 1793, nr 202.
g) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr a β); i sht med mer l. mindre abstr. obj. (t. ex. ngns liv l. lycka l. äktenskap). Af then onde .. Anden ären j så sköflade och röffuade, så slagne och fördärffuade, at j icke aff edhra eghna kraffter kunna hålla .. Gvdz Budh. Phrygius HimLif. 139 (1615). En gång, om Gud behagar förlänga wår lefnad, blifwer hjessan sköflad och snöbetäckt, som marken omkring oss. Hagberg Pred. 2: 67 (1815); jfr c. Hvilken präktig skeppsbemanning, / sammanblåst från alla stränder, / ödets stormvrak, gamla, unga, / sköflade på hoppets skatt! Rydberg Dikt. 1: 51 (1876, 1882). Mitt lif är sköfladt. Heidenstam Dikt. 136 (1895). Alm-Eriksson Prinssk. 139 (1932; i p. pf., om lycka). Hon hade vigt sitt liv åt nykterhetsarbetet, sedan hennes eget äktenskap blivit skövlat genom mannens dryckenskap. Platen Ensam 108 (1939). Ahlström Genombr. 22 (1947; i p. pf., om människoöden).
3) med obj. betecknande vad som fråntages ngn: gm plundring tillskansa sig; äv. i uttr. skövla ngt av l. från ngn. The skola röffua titt godz bortt, och sköffla tin handel. Hes. 26: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: plundra dina handelsvaror). Tu haffuer skiöfflat och borttaget, alt thet j huset ähr. Balck Es. 121 (1603). (Ryssarna) lembnade (vid flykt från Gamlakarleby 1714) en dhel byte af boskap och hästar, som de af innevånarne skiöflat haf(e)r. HH XVIII. 3: 63 (1721). Två likplundrare, som skövlade kvinnohår från liken. Högberg Utböl. 1: 12 (1912).
Särsk. förb. (till 2, 3; numera bl. tillf.): SKÖVLA BORT10 4. gm skövling bortröva (ngn l. ngt; särsk. bildl.); äv.: förslösa l. öda bort (ngt; jfr skövla, v.1 2 f β). Rödsjukan .., som förledit år sköflade bårt oändeligen mycket folk i Skåne. Linné Sk. 131 (1751). ”Skäms j inte”, utbrast .. (bonden, som såg att gästen lade ost på smörgåsen), ”att lägga två sofvel på ett bröd — menar j att vår Herre ger en sina gåfvor för att en i onödan skall sköfla bort dem?” Carlén Skuggsp. 1: 63 (1861, 1865). —
SKÖVLA IFRÅN10 04. i uttr. skövla ifrån ngn ngt, gm l. vid skövling ta ifrån ngn ngt. Järta 1: 241 (1832). —
SKÖVLA IHOP10 04. gm att skövla samla ihop (ngt); äv. abs.; jfr skövla samman. Högberg Vred. 3: 410 (1906; abs.). Dens. Frib. 298 (1910). —
SKÖVLA TILL SIG10 4 0. gm att skövla tillskansa sig (ngt); jfr skövla åt sig. (En flock beväpnade män) sköflade till sig allt hwad dem behagade i huset. Afzelius Sag. 5: 134 (1843). —
Avledn. (till 2): SKÖVLARE. om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. person (man) som skövlar l. brukar skövla; plundrare l. rövare o. d.; äv. motsv. skövla, v.1 2 c, d; äv. dels om djur, dels om ngt sakligt; äv. bildl. Linc. Y 6 b (1640). Florinus Voc. 90 (1695; om stråtrövare). Än slätare (än den som vill hylla Margareta ss. unionsdrottning är) den svensk som sälja vill / Sin ärfda frihet, sina fäders jord, / Åt tyska sköflare som allt förderfva! Hedberg Elisif 9 (1870). Lagen (angående skogsvård var riktad) mot de jobbare och sköflare, som inköpte vidsträckta egendomar endast för att afverka skogen rubb och stubb. PT 1903, nr 108 A, s. 2. (Vissa bakterier o. svampar) äro .. illa beryktade .. som sädes- och potatisfältens skövlare. Lidforss VäxtLiv 34 (1904). Freden är en sparare, kriget en skövlare. Ström SvenskOrdspr. 129 (1926). Ser du — blomman, trampad ned i spåren, / efter skövlarns fot, står åter upp,/ lyfter leende om våren / emot järnskodd häl på nytt sin knopp. Janson RivnBr. 61 (1926). Östergren (1941; om apor). jfr skogs-skövlare.
Spoiler title
Spoiler content