SLAGGA slag3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. slagga; jfr d. dial. (Bornh.) slagga, bli våt, gå o. söla med smutsigt arbete, nor. dial. slagga, rinna över kanten på kärl, mlt., lt. slaggen, vara regnigt o. fuktkallt väder, regna fint l. stilla; till (stammen i) SLAGG, sbst.4 (jfr SLAGGA, v.5); jfr äv. sv. dial. (Finl.) slaga, slaska, gloppa. — Jfr SLAGGA, v.3]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i Finl.) opers.: falla regnblandad snö l. snöblandat regn, slaska, gloppa (se d. o. 2); äv. om snö l. snöblandad regnskur: falla med sitt innehåll av regnblandad snö. War wederleken .. (vid ett fältslag vid Uppsala 1520) konungens (dvs. Kristian II:s) folk mykit til hinder, ty thet snögadhe och slaggadhe, så at the icke kunde bruka sijn skott. OPetri Kr. 322 (c. 1540). Mångt grymt och bistert skuur kring våra öron slagga. Geisler Vitt. 358 (c. 1715; i bild). Ingen fyr orkar blinka i den slaggande snön. Kåhre DiktPamfl. 103 (1939). Ahlbäck SvFinl. 63 (1956).
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i Finl.): SLAGGA NED10 4 l. NER4. särsk. om snö: falla blandad med regn. Sniön .. / .. slaggad' nijdh. Olffson Christiern 82 (1644).
