publicerad: 1976
SLARVIG slar3vig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SLARVOT, adj.; adv. = (Rudbeck Samolad 42 (1701: slarfut)).
Ordformer
(-ig 1616 osv. -og 1695—1758. -ot (-ott) 1561—c. 1755. -ug 1694—1730. -ut 1701)
Etymologi
[sv. dial. slarvig, slarvete, slarvot, slarvut m. m.; jfr nor. slarvet(e); till SLARVA, sbst.2, o. (i bet. 3, åtminstone delvis) till SLARVA, v.]
1) om (del av) klädesplagg l. om kläder (l. tyg l. ngt av tyg tillverkat): som hänger i slarvor (se SLARVA, sbst.2 1), trasig; äv. om person: klädd i trasor; utom i vissa trakter i bygdemålsfärgat spr. numera bl. närmande sig l. övergående i 3; förr äv. i utvidgad anv. (jfr 2), om (raggigt) djur: vars päls l. hårbeklädnad hänger i slarvor (se SLARVA, sbst.2 2 a) l. (närmande sig 3 a) är tovig. Svart G1 112 (1561; om korkåpor). BoupptSthm 1677, s. 626 a (om lakan). Dahlstierna (SVS) 352 (c. 1696; om varg). Vnder en slarfwog jacka sticker ofta ett stolt sinne. Scherping Cober 1: 312 (1734). Jag (sände) min halfbroder .. til Vpsala at ther blifwa student, försedd med kläder, böker och penningar .. . Han kom efter 1 1/2 år tilbaka igen slarfwot. Rhyzelius Ant. 118 (c. 1750). Gamla slarviga paltor. Östergren (1941).
2) (numera i sht i vissa trakter) i utvidgad anv. av 1: som bildar l. hänger i slarvor (se SLARVA, sbst.2 2); äv. allmännare: trasig l. söndrig. Förslitna och slarfwige Banco-sedlar. Posten 1769, s. 559. Tersmeden Mem. 1: 286 (c. 1780; om trästol). Skorf kallas vid bergsprängning det slarfviga järn, som blifver på nacken af bergbårren, genom slagen med bårrsläggan, då nacken ej är stållagd. Rinman 2: 674 (1789). ELindqvist (1843) hos Vasenius Top. 2: 435 (om gryta). — särsk.
a) (†) om blad (l. annan växtdel): ojämnt flikig (se d. o. 2); äv. ss. adv., i uttr. slarvigt flikad, ojämnt flikig. Möller PrincBot. 32 (1755; om blad). VetAH 1797, s. 269 (ss. adv.). Slarfvig säjs i botan(iken) om blad som äro liksom sönderslitna i kanterne. Weste FörslSAOB (c. 1815). Liljeblad Fl. 624 (1816; om kanter på en lav). ÖoL (1852).
b) i fråga om (kroppsdel hos) människa l. djur: söndertrasad o. d.; äv.: som ger intryck av ngt söndertrasat o. d. Ingen (må) förtänka thenna wår Kar (dvs. en man som ritats in på en karta över Östersjön m. m.), at han ser här (på benet) något slarfut och illa uth (då halva benet är avskuret). Rudbeck Samolad 42 (1701). Tungan (på en viss kinesisk fågel är) på tippen slarfwig. Osbeck Resa 227 (1751, 1757). Utan vidare drämde Lars till med flathanden, så att .. (den näsvisa flickan) vart slarvig om truten och mer till. Högberg Storf. 201 (1915). Små hönor ska inte försöka o. lägga stora ägg för då blir de slarviga i ändan! Nilsson HistFärs 88 (1940).
c) oeg. l. bildl.; förr särsk. om kunskap: inte hel l. fullständig, ofullständig l. ofullkomlig l. begränsad. Salig then, som strax går fram / Och på korsets lösen wågar, / Ej med slarfwogt kundskaps kram / Sina sinnen fåfängt plågar. SionSång. 2: 56 (1745).
3) [jfr 1; urspr. med tanke på trasiga kläder ss. uttryck för vårdslöshet; delvis dock till SLARVA, v.] jfr SLARVAKTIG, adj.1, SLURVIG.
a) om person: som handlar l. beter sig l. arbetar o. d. utan tillbörlig omsorg l. noggrannhet l. med alltför stor brådska, som slarvar (se SLARVA, v. I 3); vårdslös l. oordentlig l. oaktsam o. d.; i sht förr särsk. i fråga om pladdrande tal; förr äv. i fråga om ovårdat l. okammat hår: rufsig. Gadelius Tro 2: 155 (i handl. fr. 1691; i fråga om hår). (Sv.) Slarfwig i tal, (t.) plauderhafft, plapperhafft schlabbericht im Reden. Lind (1749). Förlåt din slarfvige Broder Atterbom, som på så lång tid ej har låtit höra af sig. PDAAtterbom (1824) i 2Saml. 27: 89. ”Min Elisabet är förfärligt slarfvig, hon låter allting ligga, glömmer allt”, klagade en mor för barnets lärare. Idun 1890, s. 38. Var .. (hyresgästen) slarvig med hyran hela hösten? Blom Sörja 108 (1971).
b) om ngt sakligt: som kännetecknas av bristande omsorg l. noggrannhet l. av alltför stor brådska, som kännetecknas av slarv (se SLARV, sbst.1); vårdslös l. oordentlig l. oaktsam o. d. Hela huset gjorde ett slarvigt intryck. Ekeblad BrClEkeblad 154 (1654; om brev). En wäl skrefwen och trowärdig afskrift (dvs. efterbildning av ett litterärt verk) är ofta bätter och mera wärd än et eländigt och slarfwigt Original. Lagerbring 1Hist. 2: 850 (1773). (Professorn) formligen rådde mig att ta en skral och slarvig grad. AEdelfelt (1875) hos Söderhjelm Prof. 243. En ljuslätt, gänglig, blåögd grabb med slarvig hållning. Palmborg SvårhBarn 52 (1935). Filosofen Chrysippos' skrifter voro .. skrivna på ett slarvigt och orent språk. Wifstrand GrKultHFas. 44 (1950). DN(A) 1964, nr 322, s. 13 (om vana).
c) ss. adv.: vårdslöst o. d. Tala, skriva, arbeta slarvigt. Gå slarvigt klädd. Ett slarvigt inslaget paket. Han har läsit (dvs. läst upp) sin läxa rätt slarfwigt. Serenius (1734; under hobble). Han besvarade hennes helsning slarfvigare och mindre omständligt än vanligt. Heidenstam End. 192 (1889). SvLittTidskr. 1961, s. 15.
Avledn.: SLARVIGHET, r. l. f. till 1 o. (utom i vissa trakter numera bl.) 3, om egenskapen l. förhållandet att vara trasig resp. slarvig; äv. konkretare, om slarvfel o. d. (Eng.) Ragginess .. (sv.) slarfwoghet. Serenius Yy 1 b (1734). Ursäkta mitt brefs slarfvighet! PDAAtterbom (1838) i MolbechBrevveksl. 2: 145. (Författaren till en avhandling har) höjt sig över detaljerna för att dimpa ner i ett moras av sifferfel samt andra slarvigheter. SvTidskr. 1930, s. 113.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content