SLUMRIG slum3rig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. slumrig; jfr t. schlummerig; till SLUMRA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person (l. djur): slarvig l. försumlig l. trög l. slö l. ”sömnig” o. d.; äv. om ngt sakligt; äv. i fråga om tankeslöhet; äv. om spannmål: inte välmatad, blandad med orenlighet (motsatt: strid); förr äv. om person: slösaktig (jfr SLUMRA 2); jfr SLUMMERAKTIG. (Sv.) slumrig, slumrachtig, (lat.) oscitans, negligens, item prodigus. Swedberg Ordab. (1722). 2RA 2: 383 (1727; om spannmål, i komp.). Wid skoningar kan en slumrig hofslagare sömsticka hästen, at han deraf haltar. Kiellberg KonstnHandtv. Hofsl. 10 (1753). Bergklint Vitt. 95 (1766; om tankedröm). (Biskop Serenius) såg med största harm .. huru ovarsamt man (i Strängnäs stift) handhaft kyrkans egendom .., huru slugt eller slumrigt man låtit de angelägnaste handlingar skingras och förloras. Westén (o. Wenström) 3: 76 (i handl. fr. 1777). GbgMP 1947, nr 68, s. 4 (i bild).
Avledn. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLUMRIGHET, r. l. f. om egenskapen att vara ”slumrig”: slarv l. försumlighet l. slöhet o. d. Serenius F 1 a (1734). Olyckshändelser .. af oförsigtighet, slumrighet (m. m.). VetAH 1809, s. 10.
SAOB
