SLUNDIG slun3dig2, adj. -are. adv. -T.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slug, listig, fiffig, klipsk; äv.: händig, praktisk, fingerfärdig. (J. H. Thomander) är en äkta filur, slundig som Heurlin, men mycket smidigare och opålitligare. Stenhammar Riksd. 2: 67 (1840). (En viss tidningsartikel) är en recrimination i slundiga termer. Därs. 3: 225 (1848). Spong Tavl. 284 (1946; om person). — Anm. De i nedanstående källor förekommande formerna slundrig o. sluntig torde vara ombildningar av slundig (efter mönster av adj. på -drig resp. -tig). Pehr Erik var händig och sluntig med sina skovlar till händer. Ström UngdStrid. 192 (1940). Om du kan låsa upp den här (kedjan), då är du slundrig. Martinson OsynlÄlsk. 171 (1943).
Avledn.: SLUNDIGHET, r. l. f. [sv. dial. slundighet] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slughet, listighet. Stenhammar Riksd. 3: 239 (1848).
SAOB
