SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1977  
SLUNGA sluŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(sljung- (sliu-, sliw-) 15381769. slung- 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. sliunga (i bet. 2 d, e); jfr fd. slynghe (i bet. 2 d), d. slynge, snara, (bukt på) band, slunga, gunga, nor. slynge, glidögla, band, slunga, mlt. o. mnl. slinge (i bet. 2 d, e), fht. slinga, mht. slinge (båda i bet. 2 d (o. e)), t. schlinge, slunga (i bet. 2 d, e), band, slinga (varav SLINGA, sbst.), meng. sling, sleng (eng. sling), slinga, band, slunga; till SLUNGA, v.]
1) (numera bl. i vissa trakter, ngt vard.) om påse av tyg o. d., använd för förvaring l. fraktande av ngt. Åh! gå du dig till lunden, .. / Och tag der den ormen i slungan. SvForns. 2: 92. Fogelström Kvinnol. 196 (1954).
2) om olika redskap l. apparater för slungning (se SLUNGA, v. 2).
a) (i sht i vissa trakter) för täckdikning o. d. använd spade med långt, smalt o. starkt kupigt blad (o. försedd med ett handtag nere på skaftet), varmed det uppgrävda lätt slungas upp, slungspade. LB 1: 264 (1901). Sonesson BöndB 204 (1955; i underskrift till bild).
b) om apparat som medelst roterande skovlar slungar undan snö, snöslunga. TT 1944, s. 430.
c) [jfr motsv. anv. av t. schleuder] (i fackspr.) i den grafiska industrin o. vid offsettryck använd apparat (snurra) i vilken den grafiska plåten medelst rotation förses med ett jämnt ljuskänsligt skikt av ett ämne. Kroon Reprodukt. 45 (1935). LD 1958, nr 135, s. 3.
d) motsv. SLUNGA, v. 2 a, om olika (numera bl. vid lek o. av vissa primitiva folk använda) redskap för slungande av projektiler (stenar, kulor o. d.); i sht om ett av en rem l. ett band o. d. bestående sådant redskap hållet i båda ändarna varigm en slinga bildas i vilken projektilen lägges, varefter redskapet ges fart gm svängning o. den ena ändan släppes varvid projektilen slungas iväg; äv. om en för slungning av spjut använd kort käpp försedd med fästanordning för spjutet (i ssgn SPJUT-SLUNGA; jfr KAST-TRÄ 2). VarRerV 35 (1538). (David) vthwalde fem släta stenar vthu becken .., och toogh sliungona j sina hand, och gick fram emoot Philisteen. 1Sam. 17: 40 (Bib. 1541). (Eskimåernas) Wapn äre Boghar, Pijlar och Sliungor. Schroderus Os. III. 2: 194 (1635). (Infödingarna) kastade .. med sina slungor på osz stenar, med lika stor styrka som wiszhet (dvs. träffsäkerhet). Fréville Söderh. 1: 75 (1776). Slungan (som i ä. tid användes) bestod af ett stycke styft läder, hvarpå man lade en sten, helst en flat, skarp kiselsten. Vid hvardera änden af läderbiten var ett starkt snöre af en armlängd fäst. Norman GossLek. 136 (1878). Ymer 1953, s. 221 (i skildring av ä. förh. i Polynesien). — jfr BAND-, SKAFT-, STAV-, STEN-SLUNGA. — särsk. (i fackspr.) i utvidgad anv., om ett redskap (bestående av två ståltrådar med en läderbit fäst emellan) för öppnande av patentlås o. d. IllSvOrdb. (1955).
e) (förr) motsv. SLUNGA, v. 2 a; ss. benämning på olika slags kastmaskiner (se KAST-MASKIN 1 a; t. ex. ballist, blida, katapult); förr äv. i utvidgad anv., om kanon (i ssgn FÄLT-SLUNGA). Visb. 3: 95 (c. 1590). (Fvn.) Valslengor, (lat.) Ballistae, (sv.) Slungor at kasta kul Wallar och Murar med. Verelius 281 (1681). I medeltiden förekommo krigsmaskiner, konstruerade som kraftiga slungor. Östergren (1941); jfr d. — jfr ELD-, FÄLT-, MUR-, VAL-SLUNGA.
f) biodl. motsv. SLUNGA, v. 2 b: honungsslungare. Upsala(A) 1922, nr 86, s. 8. IllSvOrdb. (1955).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på en polkaliknande dans, som bl. a. kännetecknas av att kavaljeren på första taktdelen gör ett förlängt steg (varvid paret synes slänga iväg över golvet). TurÅ 1918, s. 211 (från Dalarna).
Ssgr (jfr slunga, v. ssgr): A (i allm. till 2 d): SLUNG-BAND. band (se d. o. 29) använt till l. ss. slunga; bandslunga. Borgström ResVerml. 22 (1845).
-BEVÄPNAD, p. adj. Tamm SammansOrd 104 (1900).
-FORMIG. som har form av en (hopvikt) slunga. Gumælius Passow 2: 513 (1841).
(2 b) -FRÄS. (i fackspr.) slunga med snöfräs. TNCPubl. 43: 231 (1969).
-KASTARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 6801) (numera föga br.) slunga. PT 1900, nr 302 A, s. 3.
-LÄDER. (slung- 1639 osv. slunge- 16401700. slungo- 1649) [jfr t. schleuderleder, schlingleder] på vissa slungor: läderbit i slungans mitt varpå projektilen lägges. Schroderus Comenius d 10 b (1639).
(2 d, e) -SKAFT. (om ä. förh., numera föga br.) särsk. till 2 e: på blida: skaft (se skaft, sbst.1 I 2) varmed projektilerna slungades iväg. 1VittAH 1: 202 (1755).
(2 d, e) -SKOTT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 6802) (om ä. förh.) skott från slunga. Rig 1952, s. 64.
-SNÖRE. (numera bl. tillf.) snöre utgörande del av slunga. Triewald Förel. 1: 186 (1728, 1735).
(2 e) -VINDARE. (förr) person med uppgift att medelst vindspel l. dyl. spänna slunga. Sylvius EOlai 35 (1678).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLUNGE-LÄDER, se A.
(2 d) -PUNG. (†) på slunga: pungformig anordning vari projektilerna placerades. 1VittAH 1: 202 (1755).
C (†): SLUNGO-LÄDER, se A.
Spoiler title
Spoiler content