SLÄNGD släŋ4d, p. adj. -are; n. slängt. Anm. I sg. obest. användes i vissa trakter, bygdemålsfärgat, (den urspr. maskulina) böjningsformen slängder. (Anders) var .. så slängder i sin kristendom .., så att (osv.). Bengts Vargt. 75(1915).
Anm. Här icke upptagna användningar av slängd behandlas under SLÄNGA, v.
(ngt vard.) som förstår att slingra l. svänga sig, slipad, durkdriven; numera i sht allmännare: skicklig l. förfaren l. styv (i l. på ngt); äv. substantiverat; jfr SLÄNGA, v. I 1 b α. Böttiger 3: 12(1843, 1858; i superl.). Skålarna druckos .. med bäfvan i själen, som mången, eljest slängd hofman, hade svårt att riktigt dölja. Crusenstolpe Tess. 4: 270(1849). Hal Brayton, en mycket slängd advokat, hade åtagit sig hans sak. Nyblom Hum. 205(1874). Infödingarne (i Mexiko) voro slängda målare. LfF 1908, s. 126. Han var nu förstås duktig i allting i läsväg, men rent orimligt slängd i räkning. Gawell-Blumenthal Hemb. 5(1913). (Den som blivit bas) ansågs vara .. en slängder, det var ju sådana som hade gott huvud. ByggnArbMinn. 125(1950). Fråga Malkolm, som är slängd i affärer! Rosendahl Lojäg. 103(1956). — särsk. i uttr. som anger att ngn är slagfärdig l. kan ge svar på tal o. d.; särsk. (vard.) i uttr. slängd i käften l. truten; jfr SLÄNGA, v. I 1 b β. Sundbornsborna äro .. berömda för sin dumhet. Svärdsjöborna däremot för sin slängda mun. Larsson Hem 15(1899). Gelin är en fan att vara slängd i käften. Johnson Nu 174(1934). Slängd i truten, va? fräste han. Edlund Chandler EneDöd 109(1952).
Avledn. (ngt vard.): SLÄNGDHET, r. l. f. egenskapen att vara slängd. Östergren(1941).
