SLÄNGIG släŋ3ig2, adj. -are. adv. -T.
1) motsv. SLÄNG 1 o. SLÄNGA, v. II: som slänger, slängande, ryckig, knyckig; som rör sig med slängande rörelse(r); som kännetecknas av l. utföres l. sker med släng(ar) l. slängande (rörelse l. rörelser); äv. substantiverat. EP 1792, nr 27, s. 3. En stund vaggade ormen slängigt af och an. Heidenstam Karol. 2: 72 (1898). En .. skolflicka, munter, slängig och oordentlig. InnanBörj. 44 (1921). Kläderna såg slängiga ut som om de hängde löst på kroppen fast de var åtsittande. Johnson Se 6 (1936). Julie .. marscherande omkring .. med sina pojkaktiga, slängiga rörelser som om slynåldern ännu suttit i henne. Krusenstjerna Fatt. 2: 31 (1936). Färden i hästskjutsen blev slängig och knagglig. SvHandordb. (1966). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl., ofta: vårdslös, nonchalant. Samtiden 1871, s. 141 (om versart). Allt det slängiga, nonchalant öfverlägsna, fräckt insinuanta i den Heineska satiren ligger redan i denna på en gång oberäkneliga och graciösa rytm, med sina tvära kast och (osv.). Böök SvStud. 445 (1913). Asplund LivSmultr. 139 (1945; om begåvning).
2) (ngt vard.) motsv. SLÄNG 1 o. SLÄNGA, v. I 1, II, i fråga om väder, i sådana uttr. som det är l. blir slängigt, det är osv. oroligt l. gropigt o. d. Det blir allt litet slängigt i dag, säger hr Lindholm och ögnar igenom väderleksrapporten. SvD(A) 1934, nr 166, s. 7. Om det är slängigt i luften, så lättar man ibland från sitsen och kan ej sköta rodren ordentligt om man ej är fastbunden. Söderberg PrFlygl. 1: 60 (1935). ÖgCorr. 1966, nr 56, s. 8.
3) motsv. SLÄNG 1, 2 o. SLÄNGA, v. II, om handstil o. d.: försedd med l. kännetecknad av slängar l. oregelbundenheter, knyckig, ojämn, vårdslös. (Ordningsreglerna) skrevos av Greta med hennes vårdslöst slängiga flickstil. Widegren Ragg. 38 (1934). [Den] stora, slängiga stilen [på breven]. Östergren (1941).
SAOB
