SMISKA smis3ka2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. smiska; jfr d. smiske; möjl. avledn. av det ord som föreligger i nor. dial. smika, stryka, glätta (se SMICKA, v.1). — Jfr SMISKA, v.4]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vara inställsam, uppträda l. le inställsamt, lisma. Fia Bergman hon smilar och smiskar / och jamar med som ett mähä, förståss. Fröding Eftersk. 1: 128 (1894, 1910). Östergren (1941).
Avledn.: SMISKIG, adj. (numera föga br.) inställsam, lismig. (Porträttet återger) hans löje, .. smiskigt, äckligt! / och tillika fegheten bak listen, / det gemena bak det eleganta, / och det ilskna bakom det raljanta. Sturzen-Becker 3: 80 (1861).
