publicerad: 1979
SMITA smi3ta2, v.2 -er, smet sme4t, äv. (vard. l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smatt smat4 (se anm. nedan), (smeto sme3tω2), smitit smi3tit2, smiten smi3ten2, äv. (numera föga br.) -ar, -ade, -at. Anm. smatt är urspr. ipf. sg. till sv. dial. smitta, smätta, smita, slinka o. d. (se SMÄTTA), men används nu (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat) uteslutande ss. konjugationsform av SMITA, v.2 I vissa ä. spr.-prov är det svårt att avgöra om smatt hör hit l. används som ipf. sg. av SMÄTTA l. en härtill i skriftspråket icke belagd biform smitta. (pr. sg. -er Aschaneus HwsRegl. 6 (1614) osv. — ipf. sg. smatt Dahlstierna (SVS) 207 (c. 1696), GHT 1893, nr 120 B, s. 2, Widegren FalskFlagg 126 (1933) osv.; smet Oxenstierna Kad. 77 (1843) osv. — ipf. pl. smeto LoW (1889; äv. till smita, v.1) osv. — sup. -at Larsson Hem 13 (1899), Lindqvist URyssl. 1: 44 (1902); -it Rydqvist SSL 1: 251 (1850) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. sz-, -ij-, -th-)
Etymologi
[sv. dial. smita; jfr nor. dial. smita seg av, smita iväg, smiten (med urspr. kort i), insmickrande; etymologiskt identiskt med SMITA, v.1; med avs. på bet.-utvecklingen jfr STRYKA; bet. I 3 sannol. direkt utgående från SMITA, v.1 (i bet. I 1), delvis med anslutning till I 1]
(numera bl. ngt vard.; se dock I 2 a)
I. intr.
1) (i sht snabbt o. med snåla rörelser l. tätt intill ngt) smyga l. glida l. slinka l. stryka (i väg) o. d.; i hemlighet l. obemärkt (snabbt) fara (till en plats o. d.); (skamset l. snopet) ”drypa” av; äv.: som hastigast l. i förbifarten fara (till en plats o. d.), kila, slinka; i sht förr äv. med durativ aspekt: smyga l. stryka omkring l. fram o. d.; numera ofta med lätt anslutning till (stundom äv. svårt att skilja från) 2. Lager thet szå, [at] Wij kune med thet forste tiilfelle nogon viss kundskap få aff ider .. (dvs. de sv. sändebuden i Pommern o. Preussen) med nogon lithen Jagt szom kunde smita her vtöffuer med en snarhet åth Calmarne. G1R 9: 330 (1534). Han (dvs. en tam björnunge som stulit karameller) smet framåt vid min sida med sirapen drypande från sina .. käkar. Nyblom Hum. 102 (1874). Salmon (som jagades av en björn runt ett träd) kröp i hop, rätade ut sig, smög, smet, rann omkring trädet. Molin SSkr. 125 (1895). Det (ropades) från flera håll i salen ..: ”Ut med Lortbjörn!” .. Då smet han av sig själv. Bergegren Strejkl. 94 (1907). Bäst man gick och smet för att komma i håll (vid fältskjutningen), så small det från sidan. Lieberath Knekt. 139 (1914). Man smiter i fullt förtroende till ”vår bio”, ty i många fall känner man innehavaren och vanligen vet man på förhand, hur han väljer sina program. SvD(A) 1929, nr 42, s. 9. Under en trumeld av eder följde .. (målarmästaren) sin lärling, som redan hunnit smita om hörnet. Hellström Malmros 104 (1931). För någon vecka sedan smet en 17-årig polack ombord på den svenska kolbåten Dorotea ... Han smög sig ned i kolboxen där han låg gömd i tre dygn utan mat och vatten. SvD(B) 1947, nr 321, s. 4; jfr 2. — särsk.
a) i fråga om (snabb, jämn) rörelse intill ngt: stryka l. gå tätt (intill l. efter l. utanför ngt); jfr c. Det gällde (vid kanotfärd) att leta sig i lä under skären så mycket som möjligt och smita efter stränderna. TurÅ 1900, s. 200. (Vänsteryttern) Kock får så småningom en boll men tvekar (framför målburen) ... Det blir ett lågt skott, som smiter hårsmånen utanför. SvD(A) 1924, nr 136, s. 12.
b) (†) sväva (genom luften). Som Fogelen hans (dvs. konungens) hogh om Landet Smijther, / Alla Landzändar hann täncker opå. Aschaneus HwsRegl. 6 (1614).
c) (mera tillf.) i oeg. anv. [l. möjl. utgående från SMITA, v.1 I 3], ss. beteckning för att väg nära följer ngt: följa, gå. Vägen mot Ipsos smet så nära stranden att minsta svallvåg kunde sköljt över den lilla muren. DN(A) 1966, nr 251, s. 12.
2) [specialanv. av 1] ss. beteckning för att ngn (l. djur) smiter (i bet. 1) sin väg l. (obemärkt) avlägsnar sig, med klar l. dominerande tanke på att handlingen är mer l. mindre olovlig l. ohederlig l. brottslig l. innebär en pliktförsummelse; ”sjappa”; avlägsna sig utan att betala; stundom äv. ss. beteckning för att ngn tar sig in ngnstädes (i sht olovligt, t. ex. utan att betala den avgift som krävs); äv. allmännare l. bildl. (se b, c). Ibland hände det, att några äldre kadetter fingo lust att efter aftonvisitationen begifva sig ur logementerna till något värdshus. .. Dessa ”smitningar” upptäcktes ej sällan och bestraffades då allvarsamt. Prytz CarlbergFörrNu 27 (1872). Tror du inte, att jag kan betala, tror du, jag tänker smita, hva'falls, gå dit ut för att ta näsduken ur öfverrocken .. och så lemna dig, hva' (?) Hallström VilsnF 80 (1894). Vi hafva .. förargat oss öfver att alla, som gått in .. (stora vägen på utställningen), strängt affordrats käppar och paraplyer, medan flera, som smitit andra vägar, stoltsera med att bära sina. SD(L) 1896, nr 275, s. 5. (Värden) hade tråkigt, ty han visste att hedersgästerna (på hans bal) hade ännu tråkigare och troligen skulle smita med det allra första. GHT 1898, nr 38 A, s. 2. Se upp där i hörnet att ingen (i den drivna grisflocken) smiter! Hallström Händ. 43 (1927). Om Farbror Einar säkert lovar att inte försöka smita, så skulle vi kanske kunna lossa på repet om armarna. Lindgren MästBlomkv. 112 (1946). — särsk.
a) ss. beteckning för att bilist l. annan fordonsförare utan att (försöka) hjälpa l. (till synes) för att komma ifrån följderna avlägsnar sig från platsen för en trafikolycka som han vållat l. är inblandad i; särsk. (i sht med prägel av fackspr.) i fråga om ett i lagen beskrivet trafikbrott: obehörigt avlägsna sig (från plats för trafikolycka), ofta ss. vbalsbst. -ning, om (begående av) trafikbrottet. Föraren smet efter kollisionen. DN(A) 1929, nr 81, s. 6. Lundapolisen grep idag på förmiddagen en man i Malmö, vilken uppges vara misstänkt för vållande av död och smitning från olycksplatsen. Blom Sörja 57 (1971).
b) i uttr. smita (i)från ngt (äv. med huvudtrycket på (i)från), (oförmärkt l. i hemlighet) avlägsna sig o. därigm (söka) komma ifrån l. undandra sig ngt l. olovligt l. mot ngns vilja l. önskan frånvara från ngt; äv. allmännare l. bildl. (utan innebörd av l. med bl. svag tanke på att subjektet avlägsnar sig osv.): undandraga sig ngt; undvika att fullgöra (sin plikt beträffande) ngt; skolka från ngt. Wennerberg Bref 3: 123 (1889). (Regissören) Boberg (som övervakade statisterna) kuggades ibland .. af Julius Hodell, som ofta infann sig och tjänstgjorde i första akten, men sedan smet från de öfriga. Hellander Teaterorig. 52 (1900). GHT 1943, nr 169, s. 7 (: ifrån sin värnplikt). DN(A) 1964, nr 241, s. 19 (: ifrån skatten). En kvinna i Landskronatrakten har polisanmälts för att hon smitit från en nota på 2 300 kr. på en restaurang i Landskrona. Därs. nr 334, s. 18. Smet från arbete. Suspenderas 3 dagar. SvD 1972, nr 172, s. 20 (rubrik).
c) oeg. l. bildl. (jfr b). — särsk.
α) i uttr. smita i väg, om sak: gå förlorad. Tal. ville uppställa de kraven på de svenska värmekraftteknici, att de .. skulle arbeta sig fram på nya banor utan att bekymra sig om att några kalorier smita iväg här och där. SvD(A) 1929, nr 112, s. 6.
β) om person, ss. beteckning för att ngn sviker sin plikt o. d. (jfr b); särsk. i uttr. smita sin väg. Det gjorde oss gott att tänka på att det dock fanns en samling i detta land, en samling om någonting annat än att vi bara skulle smita vår väg, när klockorna kallade. GHT 1946, nr 244, s. 11.
3) (numera föga br.) vara falskt l. krypande inställsam (särsk. i uttr. smita med ngn, vara falskt l. krypande inställsam mot ngn, behandla ngn med falsk l. krypande inställsamhet); hyckla; förr äv.: lura (till sig ngt). (Bonden kunde icke bevisa angående kyrkans jord) att honom skulle waritt giffuit oc icke lontt .., der för bleff han sack sin 3 {marker} i ffrå att han wille szmite kirkenes iord tiill segh. BtFinlH 2: 55 (1546). Kungen vill ha en Hofconcert för (Lilli) Lehman; hon står väl hos Kejsar Wilhelm, som nu smites med för neutralitetens skull. Edholm SeklSlut 125 (1878). Man skall ju nästans fel och svagheter öfverskyla, det är sant .. men följande steg heter smita och smickra. Strindberg Kamm. 4: 39 (1907). — jfr TILL-SMITA.
II. (numera föga br.) refl.: smita (se I 1); smyga sig (till en plats o. d.); anträffat bl. i särsk. förb.
Särsk. förb. (numera bl. ngt vard.): SMITA AV10 4. (numera mindre br.) till I 1, 2: (snabbt) glida av (ngt); i hemlighet l. oförmärkt ta sig av (ngt, t. ex. tåg); (rädda sig undan gm att) snabbt ta av (på väg o. d.); i sht förr äv.: smita sin väg, smita i väg. Den kadett, som .. hade .. mycket angeläget att uträtta i Stockholm .. lånade eller hyrde sig en civil öfverrock jemte hatt eller mössa och smet af .. i skymningen .. till staden. Oxenstierna Kad. 77 (1843). Han smet af hästen som en ål. NordT 1892, s. 20. (Fiskarpojken) tänkte kasta en liten räka i hennes korg, innan han smet af, på en liten gångstig till sin stuga. PT 1904, nr 2 A, s. 2. Hela järnvägståget på båda sidor står under sorgfällig bevakning av bajonetter, så att ingen kan smita av för att undgå fältgendarmens visitationsrond genom vagnarna. Christiernsson Mack. 23 (1915). Alltid lyckades han smita av, utan att hon fick klart för sig, vart han tog vägen. Siwertz Sel. 1: 68 (1920). —
SMITA BORT10 4. särsk. till I 1: smita i väg. Med förskrämd min smita parflarne bort .. en poliskonstapel har uppenbarat sig nedanför (den för kälkåkning förbjudna) backen. GHT 1897, nr 30 A, s. 3. Med ens blef det stilla och tomt omkring Gammelgäddan. De (dvs. småfiskarna) smeto bort i vassen allihop och försvunno. Forsslund Djur 177 (1900). —
SMITA EMELLAN10 040. till I 1: (snabbt) glida l. slinka emellan (ngt l. ngra); äv. abs.: (i mellanrum) ta sig igenom (o. rädda sig). Salvorna och snabbelden fräste om öronen, hvart man vände sig, och snart voro skyttelinierna så täta och nära på hvarandra, att det ofta ej var så lätt att räkna ut, hvar man skulle smita emellan för att ej blifva ett oskyldigt föremål för bajonettanfallet. VL 1893, nr 233, s. 3. Kaufeldt gav Rydell en brant passning (i fotbollsmatchen), den lille svensken smet emellan Bliches och Tarp. SDS 1924, nr 162, s. 9. —
SMITA FÖRBI10 04.
1) till I 1: (snabbt) glida l. slinka l. smyga förbi (ngn l. ngt); utan upptäckt (snabbt) ta sig förbi (ngn l. ngt), äv. oeg. l. bildl.: (lyckas) ta sig förbi (ngt). Hedenstierna FruW 180 (1890). Människorna äro uppfinningsrika, när det gäller att smita förbi spärrar. Om den nu genomförda isoleringen (dvs. Englands nästan fullständiga avspärrning före den beramade invasionen på kontinenten) är effektiv ens nu, kan synas tvivelaktigt. GHT 1944, nr 88, s. 9.
2) till I 2; särsk.: snabbt l. omärkligt passera (ngt) för att slippa ta befattning med det. (Mjölkningsmaskinerna) träta icke inbördes och försöka icke smita förbi de hårdmjölkade korna. LAHT 1908, s. 20.
3) (numera föga br.) till II, refl., i uttr. smita sig förbi, smita förbi (se 1). KrigVAT 1900, s. 279 (med avs. på fientliga patruller). —
SMITA IGENOM10 040, äv. GENOM40. särsk. till I 1: (snabbt) glida l. slinka igenom (ngt); komma undan l. sätta sig i säkerhet gm att ta sig igenom (ngt); äv. oeg. l. bildl.: (lyckas) ta sig igenom (ngt). Jag vill .. förbigå, hur jag .. smet igenom studentexamen och vardt mogen som genom ett åskslag. Engström Lif 30 (1903, 1907). När han i .. lagarna finner det kryphål, som han kan smita igenom. Jensen Carlé Amer. 91 (1920). Bussarna .. ha en förvånande förmåga att smita igenom varje lucka i en trafikstockning. SvD(B) 1927, nr 185, s. 6. SvD(A) 1931, nr 184, s. 20 (med avs. på bevakningskedja). särsk. oeg. [jfr dock äv. smita, v.1 II] om sak: gå l. slinka igenom (hårt material). Hvad hände då (vid beskjutningen av stadsporten), och som alltid bör hända när kanonkulor användas på nära håll, jo — de smita igenom, äfven temligen tjocka murar utan att förstörande skaka hvad man vill hafva nedskjutet. Wingård Minn. 10: 99 (1849). —
SMITA IN10 4.
1) till I 1: (snabbt) glida l. slinka l. (osedd) smyga in. Magistern. Men, hvart tog han vägen? Glunten. Han smet in på Bleket. / .. Kanske vi gå med? Wennerberg 2: 145 (1850, 1882). Räfvar som smeto in i sina hålor. Roos Helgsm. 2: 128 (1896). Den flyktande .. (tjuven) smet in på en gård och tog sin tillflykt till ett bekvämlighetsställe och låste innanför. LD 1908, nr 31, s. 3. särsk. (motsv. smita, v.2 I 1 a) om sak. Alldeles intill stolpen smet bollen in utan chans för (målvakten) Lindberg att hinna emellan. IdrBl. 1924, nr 70, s. 2. SvD(A) 1924, nr 175, s. 11.
2) till I 2: olovligt bege sig l. ta sig in (till l. i ngt); smita o. bege sig in. Prytz CarlbergFörrNu 16 (1872). (På skjutskolan på Drottningholm) rådde rätt stort självsvåld och eleverna smeto alltemellanåt in till kungliga huvudstaden. SDS 1932, nr 155, s. 6. Att hålla efter alla som försökte smita in (på skridskobanan) utan att lösa biljett. Ahlin Markn. 130 (1957).
3) (numera föga br.) till II, refl., i uttr. smita sig in, smita in (se 1); äv. bildl. (Du) såg en ung kusin med namnet Lotta / Som smet sig in i hjärtat likt en råtta / Och gnagde på ditt bröst ett hål till slut, / Där lille Amor satt och titta ut. FADahlgren (1873) hos Kjellin Troili 2: 153. Frestelsen att med otrolig smidighet och snabbhet smita sig in emellan lakanen i en bäddad stående säng blef honom (dvs. valpen) ofta öfvermäktig. Gellerstedt Glänt. 144 (1909). —
SMITA NED10 4 l. NER4. särsk. till I 1: (snabbt) glida l. slinka l. (osedd) smyga ned. Dahlstierna (SVS) 207 (c. 1696). Det fans en militärläkare .. som ej sällan sågs smita ned i nattrock och med rökpipa i mun till .. kokgroparne och för en stund slå sig ned i den nedrökta och sotiga kretsen. Quennerstedt IndSold. 42 (1887). Räfstackaren hann knappast att smita ned från tufvan .. förrän Don var i hälarna på honom. Knöppel SvRidd. 214 (1912). DN(A) 1932, nr 2, s. 8. —
SMITA UNDAN10 32, äv. 40.
1) till I 1, 2; dels med obj., i sht till I 1: (för att rädda sig l. slippa ett möte o. d., snabbt) glida l. slinka l. smyga sig undan (ngn), dels utan obj., särsk. till I 2: (fegt l. ynkligt) slinka undan för att slippa ngt l. brottsligt avvika o. d., smita. Alla de yngre öfvervakades noga (vid marschen till badstället), så att de ej skulle ”smita undan”. Prytz CarlbergFörrNu 22 (1872). Vanligen passar en och annan (av getterna) på att smita undan bakom något af husen. Retzius Sicil. 21 (1892). Medan ni stod och gapade och pratade dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O'Breane smita undan med hela rasket. Engström Glasög. 44 (1911). Som man smiter undan en blindbock i leken. TurÅ 1914, s. 6. Trälar, som förut smitit undan honom i god tid, vågade nu möta honom och stirra honom i ansiktet. Fridegård Offerrök 206 (1949). särsk.
a) oförmärkt gå ifrån l. lämna en syssla o. d. Det går an att smita undan ett ögonblick, även när grosshandlarn är inne, ty (osv.). Carlsson Stockh. 134 (1915).
b) bildl., om tanke: glida undan. Bäst som man tror sig ha förf:s tanke fast, så smiter den undan, och man får löpa efter en ny. SDS 1898, nr 592, s. 1.
2) allmännare l. bildl. (jfr 1 b samt smita, v.2 I 2 b, c), utan innebörd av l. med bl. svag tanke på att subjektet avlägsnar sig: (fegt l. ynkligt) undandraga sig l. slingra sig undan l. göra så att man kommer ifrån l. slipper (ngt); skolka från (ngt); äv. utan obj., särsk.: (fegt l. ynkligt) dra sig undan, slingra sig undan. Jag (dvs. författaren) märker nog, att ni (dvs. förläggaren) vill smita undan (i fråga om utgivandet av boken). Men det lyckas inte med mig. Lundquist Stinde Borgarf. 4 (1885). Erik hade försökt att smita undan detta möte med patron, men som han gifvit sig till strejkledare, tvangs han af kamraterna att vara med. Roos Strejk. 70 (1892). På den första plats jag hade smet jag undan arbetet och klarade mig ett helt år innan jag blev bortkörd. Bjerre SjälLäk. 63 (1923). Man smiter gärna undan besvärlig kritik och närgångna frågor. DN(A) 1934, nr 85, s. 3. (I framtiden kommer man att säga:) Vi smeto icke blott undan (under andra världskriget), utan vi underlättade krigföringen för den part vars seger skulle ha betytt vårt lands träldom. GHT 1943, nr 86, s. 11.
3) (numera föga br.) till II, refl., i uttr. smita sig undan, smyga l. rädda sig undan, smita undan (se 1). Björkman (1889). Aminoff Krigsg. 534 (1904). —
SMITA UPP10 4. till I 1, 2: (oförmärkt l. oförmärkt o. olovligt) glida l. slinka l. smyga upp (till en plats o. d.); äv.: smita (se smita, v.2 I 2) o. bege sig upp (till en plats o. d.). Efter att ha hopsamlat sina minnen af de flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp på sin kammare. Strindberg Hems. 93 (1887). Mickel räf smet upp från tufvan eller den mossiga sten, som han valt till sin daglega. Knöppel SvRidd. 185 (1912). Då polisen kom tillstädes sökte de (dvs. några berusade ynglingar som antastade förbipasserande) smita upp på Hötorget, där två anhöllos. DN(A) 1930, nr 298, s. 15; möjl. icke särsk. förb. Arnold .. hade varit hos Lydia. .. Hon hade suttit och arbetat när han smet upp till henne vid tiotiden. Husáhr Jeriko 126 (1958). —
SMITA UT10 4.
1) till I 1, 2; i sht till I 1 (o. 2): (oförmärkt l. oförmärkt o. olovligt) glida l. slinka l. smyga ut; äv.: (skamset) ”drypa” ut. Edholm SeklSlut 23 (1873). Svågern tog sin revolver och riktade på Loewen, så att han fick smita ut som en piskad hund. Bergman JoH 181 (1926). Milt sommarväder fläktade in genom det öppna fönstret och bläddrade i mina papper. Jag lade en brevpress på Plotinus Enneader och smet ut. Siwertz Pagoden 146 (1954). En djurskötare hade glömt att stänga om de båda schimpanserna Beppy och Dorthy, och de var inte sena att begagna sig av tillfället att smita ut. DN(A) 1964, nr 103, s. 26.
2) (numera föga br.) till II, refl., i uttr. smita sig ut, smita ut (se 1). Hon hade knapt gådt några steg (in i rummet), innan Modeli, som fölgde hänne, smatt sig ut och stängde dörren för hänne. Chenon Heywood 2—3: 177 (1773). —
SMITA ÖVER10 40. till I 1 (o. 2): (snabbt) glida l. slinka över (ngt); slinka l. kila över (till en plats o. d.). Han (dvs. en hund) smet öfver dalen och upp på andra sidan. Schröder 2Jagtm. 187 (1891). Nu för tiden .. drömde han mest om att få slut på dagsarbetet och smita öfver till Svenssons. Hedenstierna Svenssons 106 (1903).
Ssgr: A: (I 2 a) SMIT-BILIST. (i sht med prägel av fackspr.) smitande bilist. GbgP 1954, nr 13, s. 1. —
(I 2) -LUST. (i sht ngt vard.) lust att smita; särsk. oeg. l. bildl. (motsv. smita, v.2 I 2 c β): lust att smita från plikter l. de krav livet ställer. Svensson Hoffm. 5 (1935). —
(I 2 a) -SKADA. (med prägel av fackspr.) av smitande fordonsförare vållad fordonsskada. DN(A) 1966. nr 4, s. 12.
B: (I 2, 2 a) SMITNINGS-FALL. särsk. (i sht med prägel av fackspr.): rättsfall som gäller smitning, särsk. smitning från restaurangnota. SvD(A) 1931, nr 224, s. 8. —
(I 2, 2 a) -FÖRSÖK. försök till smitning; särsk. (i sht med prägel av fackspr.) till I 2 a. SvD(A) 1959, nr 299, s. 7.
Avledn.: SMITARE, sbst.2, m.//ig. till I 1, 2: person som smiter l. smitit; särsk. (ngt vard.) till I 2, särsk. (mera tillf.) om person som utan att betala tagit sig in ngnstädes vartill inträde fordras. Ahlin Markn. 130 (1957). särsk.
a) (i sht med prägel av fackspr.) till I 2 a: bilist l. annan fordonsförare som smiter l. smitit. Östergren (cit. fr. 1936). Blom Sörja 17 (1971).
b) till I 2 b (o. c): person som smiter l. smitit från ngt (särsk. betalningsskyldighet l. arbete). Amnesti för desertörer och slapphet vid behandlingen av smitare. Östergren (cit. fr. 1919). Fortsatt licensrush. Få smitare i januari. SvD(A) 1962, nr 31, s. 13 (rubrik). jfr skatte-smitare. —
SMITER, m. [sv. dial. smiter (äv. hos Hof DialVg. 264 (1772)), i bet. 2] (numera föga br.) LoW (1889).
2) till I 3: krypande l. fjäskande l. falsk o. illasinnad person; lismare. Sundblad LandStrand 99 (1891). Smiter .. (dvs.) falsk, krypande karl. WoJ (1891). Cannelin (1939). —
SMITERI104, n. (ngt vard.)
1) till I 2: handlingen l. egenskapen l. företeelsen att (vilja) smita; särsk. till I 2 a. Mest kvalificerat var smiteriet i Halmstad, där en bilist inte bekymrade sig om den motorcyklist han slagit i gatan utan frankt fortsatte sin väg. AP 1954, nr 128, s. 1. särsk. till I 2 b (o. c): handlingen l. egenskapen l. företeelsen att (vilja) smita från sina plikter o. d. Lieberath 15År 168 (1935). En riktig karlakarl .., med medfött förakt för falskhet, smiteri, halvhet och humbug. SvD(B) 1944, nr 178, s. 5.
2) (numera föga br.) till I 3: fjäsk, servil l. falsk inställsamhet. Då man söker utmärkelse på grund af verklig förtjenst och icke med smiteri. Strindberg Brev 7: 366 (1889). —
SMITIG, adj.2 (tillf.) till I 1: som lätt o. smidigt tar sig fram l. smiter emellan i trängsel o. d. Ingen modärn ganymed balanserar elegantare, ingen lotsade sig fram ”smitigare”. .. Ja, han var makalös, (vaktmästare) Danielsson. Wulff 85År 271 (1929).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content