publicerad: 1932
HUGG hug4, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(hugg 1526 osv. hug(h) (hwg) 1525—1713)
Etymologi
[fsv. hug(h), hog(h), hugg, motsv. d. hug, isl. hǫgg, nor. hogg; jfr mnt. houw, t. hau, m., ävensom det besläktade t. hieb, m.; verbalsubstantiv till HUGGA, v.1]
1) motsv. HUGGA, v.1 1: (riktande av) slag med äggvapen; äv. bildl.; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 6. Måtta ett hugg åt ngn. Rikta ett hugg mot ngn. Skifta hugg (äv. bildl.). Hugg med yxa, svärd, kniv. Ge ngn ett djupt, duktigt, dödande, kraftigt hugg. Med ett enda hugg skilja huvudet från kroppen. Göra ett hugg med yxan i ett träd. Han fick ett hugg i axeln. Låta huggen följa slag i slag. Giva hugg på hugg. G1R 2: 95 (1525). Han haffuer warit .. öffuerfallen och fåth noghon hugg. Därs. 7: 281 (1531). En karl på en liten häst har .. svårt at med hugg och stick träffa en högtberiden. KrigsmSH 1798, s. 173. Arvid Posse (försökte) att genom en .. interpellation måtta ett hugg mot finansministern. De Geer Minn. 2: 102 (1892). Ett välriktadt och kraftigt hugg med äggen (av yxan) .. mot björnens panna. Ekman NorrlJakt 80 (1910). — jfr BAK-, BANE-, BLIND-, BLOD-, BRÖST-, DRÅP-, DÖDS-, HAMMAR-, IN-, KNIV-, KÖTT-, LÖNN-, MEJSEL-, MISS-, SABEL-, SIDO-, SVÄRDS-, TVÄR-, VÄRJ(E)-, YX-HUGG m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. bjuda (ngn) hugg, bära l. giva (jfr c) l. hava hugg (på ngn) o. d., anfalla (ngn) med hugg; giva ut hugg, utdela hugg. (Dråparen tillstod) at han gaff wt th[et] hug th[e]r karlen størte wijd. OPetri Tb. 65 (1525; uppl. 1929). The bude them hugg. Svart G1 116 (1561). Sidan komme de j ferdhee med wectharnna, och goffuo hugh på dem. SkrGbgJub. 6: 139 (1589). Huru Agget .. vil strax instiäla sig honom på lifvet och ha hugg på honom under hans sömn. Dalin Arg. 2: 312 (1734, 1754; i bild). Med berådt mod bära hugg å förman. KrigVAT 1845, s. 277.
b) (†; se dock slutet) i uttr. få hugg på (ngn) (jfr c, k), lyckas träffa (ngn) med hugg. Så är satans maner. När han intet får hugg på en wid högro sidon, så träder han til then wenstro. Swedberg SabbRo 939 (1690, 1712; i bild). — särsk. (ngt vard., fullt br.) bildl.: lyckas komma åt l. blottställa l. skada (ngn) l. få (ngn) fast. På det Hr fischalen in officio eij skall få hugg på honom. HdlCollMed. 29/4 1723. (Rektorn) var tydligen alls icke angelägen att censorerna skulle få hugg på oss. Fröding ESkr. 2: 90 (1892). NDAVL 1910, nr 20, s. 4.
c) (†; se dock slutet) bildl. i uttr. få, finna, giva, lämna o. d. (öppet) hugg (jfr b, k), få resp. giva godt l. obehindrat tillfälle till angrepp o. d. Iag (dvs. Kupido) finner öppet hugg / Å denne trotzige Sköne. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). (Hans uppförande torde) gifva hans missgynnare .. öpet hugg at måhla honom illa ut. Bark Bref 2: 82 (1705). Czaren fick då öpet hugg på Sveriges gränser. Loenbom Stenbock 2: 9 (1758). Utlät .. (Jesus) sig åter på annat sätt, .. så ägde Herodianerne öppet hugg uppå Honom. Bælter JesuH 5: 823 (1759). Tersmeden Mem. 6: 174 (1787). — särsk. (ngt vard., fullt br.) i uttr. giva (äv. lämna) hugg på sig o. d.: blottställa sig för anfall, giva (ngn) tillfälle till angrepp, giva anledning till tadel l. förebråelse o. d. Sahlstedt (1773). Du (har) exponerat dig och den goda saken för en dum allmänhets otidighet. Du har gifvit hugg på dig sjelf. Hjärne DagDrabbn. 254 (i handl. fr. 1807). Det förefaller en utomstående, som om .. (tidningen) givit åtskilliga hugg på sig i denna polemik. SvD(A) 1929, nr 313, s. 5.
d) i uttr. i högsta hugg, förr äv. hugget, (med ngt tillhygge o. d.) högt upplyft (till hugg), färdig l. beredd att hugga till; ofta mer l. mindre oeg. l. bildl.: (med ngt upplyft till användande) omedelbart färdig l. beredd (att företaga sig ngt). Een Karl .. hade een Sabel i handen vthi högsta hugg. Petreius Beskr. 2: 5 (1614). (Gud synes) nu hafwa flätat Rijset i handen större, och håller thet i högsta hugget. Bönedagsplakat 16/4 1646, s. 4. Tommy satt med en brödbit i högsta hugg. Hellström Kusk. 127 (1910).
e) i uttr. i l. med ett hugg (med huvudtonen på ett). Han .. högg i ett hugg .. hufvudet af honom. DeFoë RobCr. 88 (1752). — särsk. bildl.: medelst ett enda ingripande, med ens. Swåre saker falla intedt medh ett hugg. AOxenstierna Bref 4: 265 (1646). Gustaf Trolles och Christierns blodiga Stats-slughet, som därigenom (dvs. gm Sthms blodbad) mente med ett hugg utöda all Adel och upplyst Follk i Riket. Botin Hem. 2: 99 (1756).
f) i uttr. i första hugget, förr äv. hugg, första gången man hugger; ofta (ngt vard.) bildl.: i första taget, genast. Thett är iche stort træ som faller ij första hugh. Visb. 1: 69 (1573). jfr: Armt trä, som faller j första huget. SvOrds. A 3 a (1604). I första hugget (i slaget vid Kernekoski) togo Ryssarne af Dalkarlarne en Canon. UrFinlH 291 (1790). Paret på bänken såg .. icke ut, som om de tänkte låta sig störas i första hugget. Geijerstam YttSkär. 133 (1898).
g) (i sht bygdemålsfärgat) bildl., övergående i bet.: tillfälle, stund. Det skedde just i det hugget. — jfr MIDDAGS-HUGG.
h) i uttr. hugg i hugg.
α) i uttr. hugga hugg i hugg, hugga så att man träffar på samma ställe l. i samma skåra. Weste (1807). Dalin (1852).
β) (föga br.) bildl. (jfr γ): omedelbart efter vartannat, slag i slag. Olyckorna kommo hugg i hugg. Östergren (1928).
γ) (numera knappast br.) bildl. i uttr. (det är) hugg i hugg, (det är osv.) alldeles detsamma, alldeles överensstämmande; förr äv. i uttr. slå hugg i hugg in med ngt, fullständigt sammanfalla med ngt. Sahlstedt (1773). Weste (1807). (Kvinnornas) logik slår ej hugg i hugg in med männernas. Törneros Brev 1: 132 (1824; uppl. 1925). Dalin (1852).
δ) (†) i uttr. löpa hugg i hugg (för ngt), (få anses) motsvara (ngt i värde o. d.) l. vara jämgodt (med ngt). Dhet andra löper hugg i hugg för godzen. RP 3: 136 (1633).
i) motsv. HUGGA, v.1 1 k, bildl., i uttr. hugg i luften l. vädret, meningslös l. resultatlös handling l. åtgärd; slag i luften. (Prins Karl av Bajern) började .. inse, att rörelsen genom Spessart var ett hugg i luften. Nordensvan Mainfältt. 194 (1894). Utskottets uttalanden .. vore ett hugg i vädret. VL 1894, nr 59, s. 4.
j) (föga br.) bildl. i uttr. stå l. vara (främst) i hugget o. d., vara närmast utsatt för anfall o. d., vara närmast till (att göra ngt). Jag stod gifvet främst i hugget att skaffa henne en passande utstyrsel. Högberg Vred. 2: 25 (1906). De stackars rymlingarne (kände sig) i hugget för talrika och skoningslösa fiender. Därs. 262.
k) (numera knappast br.) bildl.: nederlag; motgång; avbräck; ”knäck”, ”knäpp”; särsk. i uttr. få hugg (jfr b, c), äv. med sakligt subj. LPetri Kr. 144 (1559). Medan denna vijnteren varar, det jag fructar, at han intet lenge recker, för han får hug. OxBr. 11: 107 (1641); jfr 6. Om linet sänkes i sådant vatten, som har redan fått hugg af höst- eller vinter-kölden. Alm(Gbg) 1749, s. 34. I allmänhet gör denna sjukdom .. ett fördömdt hugg i alla mina arbetsplaner för denna vinter. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 75. — särsk.
2) spelt. motsv. HUGGA, v.1 1, 10, i killespel, om det förhållande att man vid försök att byta kort stöter på o. blir ”dödad” av ”husaren” l. ”hussun”; särsk. i uttr. få hugg. Bellman 5: 305 (1772). HbiblSällsk. 2: 68 (1839). Lundequist KonstSpel. 3: 125 (1849). — jfr HUSAR-, HUSSU-, SVIN-HUGG.
3) motsv. HUGGA, v.1 1, konkret: (eg. medelst äggredskap l. vapen åstadkommen) skåra l. fördjupning l. inskärning l. hack. Verelius Herv. 46 (1672). Fästena på dessa (flint-)dolkar äro .. utmed kanterna prydda med små, regelbundna hugg. SvH 1: 20 (1903). — särsk.
a) (föga br.) medelst äggjärn l. vapen tillfogat sår. Sedan hug han honom och stack, så han haffver 17 fulla hugh på sin krop. G1R 23: 432 (1552). OxBr. 6: 54 (1629).
b) (i fackspr.) i fråga om ved o. d., i uttr. (hålla visst mått o. d.) inom hugget, mellan tvenne av de yxhugg gm vilka ett (fällt o. avkvistat) träd avpassats för avsågning i vissa längder. Barrveden .. (skall) innehålla minst fem qvarters längd inom hugget. AB 1845, nr 132, s. 1. GotlLT 1852, nr 46, s. 3.
4) [anledningen till benämningen oklar] fisk. om midten av fiskenot. Tiselius Vätter 1: 117 (1723). På kilens öfversida finnes framtill, i hugget, ett midtenflan .. nående tvärs öfver kilens bredd. SvFiskT 1916, s. 11.
5) (†) till HUGGA, v.1 3 a: handlingen l. värksamheten att hugga l. avvärka timmer o. d.; hygge. (Skogarna) blifwa .. med hugg .. aldeles uthödde. SthmStadsord. 2: 11 (1682). — jfr SKOGS-, TIMMER-, VED-HUGG.
6) tekn. motsv. HUGGA, v.1 8 h, vid tillvärkning av filar: mejselslag. En mycket skicklig filhuggare hugger, på små filar, 200 hugg i minuten. Almroth Karmarsch 556 (1839). — konkret: filtand, filgrad. Eneberg Karmarsch 1: 139 (1858). Landsm. XVIII. 1: 14 (1912).
7) motsv. HUGGA, v.1 9, i fråga om slag med annat tillhygge än äggvapen l. äggvärktyg l. med handen l. annan kroppsdel o. d.: slag, stöt; numera nästan bl. ngn gg arkaiserande (se dock c, d), sammanfattande om flera upprepade slag: stryk; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 1. Then tienaren som wiste sin herras wilia .. och icke giordhe effter hans wilia, han wardher lidhandes mykin hugg. Luk. 12: 47 (NT 1526). Ord förskreckia meer en förståndighan, än hundradhe hugg en dåra. Ordspr. 17: 10 (Bib. 1541). Om någre af legofolket (vid hospitalet) .. får .. hugh af sysslomannen eller matmodren. Rudbeckius Kyrkiost. 55 (c. 1635). Konungen (K. XI) .. gaf honom ett dugtigt hugg på hvartdera örat. Afzelius Sag. X. 2: 92 (1866). Akta dig, der vankas hugg. Schulthess (1885). — jfr AVSKEDS-, KÄPP-, NATT-, PISK-, STAV-, STEN(S)-HUGG. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. Barn skal haffue drijcke som hök, och hugg som åsen (dvs. åsna). SvOrds. A 3 a (1604). Här af (dvs. med anledning därav att järpen röjer sig gm att svara på fågelfängarens vissling) är ordspråket: Hiärpen får ofta hugg för munen skull. Broman Glys. 3: 412 (c. 1740).
b) (†) i uttr. bjuda ngn hugg (på ryggen) l. giva hugg på ngn, överfalla l. anfalla ngn med hugg och slag. Sidan komme de j ferdhee med wectharnna, och goffuo hugh på dem. SkrGbgJub. 6: 139 (1589). Dhen som haar en oförskiämd Munn, .. honom biudz hugg på Ryggen. Grubb 620 (1665). KrigVAH 1829, s. 26.
c) (fullt br.) i förb. hugg och slag. Överfalla ngn med hugg och slag. Syr. 33: 27 (Bib. 1541). Denne snyltgäst / kör mig sjelf ur eget hus med hugg och slag. Heidenstam Vallf. 83 (1888). Vi få uppbära hugg och slag. 1Kor. 4: 11 (Bib. 1917). — särsk. (†) i uttr. bära hugg och slag (å ngn), angripa (ngn) med hugg o. slag. MB 6: 3 (Lag 1734). SvFinLagt. (1883).
d) (fullt br.) idrott. i pärkspel: mot pärken riktat slag med bollen varigenom denna sättes i spel; äv. med inbegrepp av fortsättningen av spelet, tills bollen stannat; jfr HUGGA, v.1 9 h. Göra, slå ett hugg. LfF 1877, s. 103. Bergman GotlSkildr. 221 (1882). Under det hugget pågår, får bollen aldrig beröra marken två gånger .. utan att tillbakaslås. Littorin PojkFriluftslek. 79 (1919). Hugg är förlorat för utemännen, om bollen studsar utom pärken. LekförbBokserie 1: 69 (1923). — jfr KAS-, VINST-HUGG.
8) motsv. HUGGA, v.1 10: huggande med tänder, näbb, klor o. d. Bremer Strid 63 (1840). Jäg. 1897, 2: 151. Vildsvinets snabba hugg brukade liknas vid blixten. Andersson Antol. 277 (1909). — jfr NÄBB-HUGG. — särsk. fisk. motsv. HUGGA, v.1 10 a; jfr NAPP, n. Hammarström Sportfiske 97 (1925). Få hugg (dvs.) napp (t. e. då man ror drag). Östergren (1928).
9) motsv. HUGGA, v.1 12: stöt, ryckning; särsk. sjöt. Bogens nästan taktfasta fräsande små hugg mot vågorna. Månsson Rättf. 1: 151 (1916).
10) motsv. HUGGA, v.1 13: häftig smärta; styng, stick; särsk. om mjälthugg. Palmstjerna Snapph. 2: 202 (1831). Hugg i veka livet. Koch Arb. 8 (1912). — jfr MJÄLT-HUGG.
11) motsv. HUGGA, v.1 14: skarpt angrepp i ord; stickord; numera nästan bl. med direkt anslutning till 1 l. 8. Öppna munnen till skratt eller hugg. Wallin Vitt. 2: 87 (1808). (Under tvisten) flögo de giftigaste sting och de skarpaste hugg helt tyst från den ena till den andra. Cederschiöld Riehl 2: 31 (1878).
Ssgr (jfr HUGGA, v.1 ssgr): A: (4) HUGG-BALK. (i vissa trakter) fisk. å strömmingsnot: vardera av de balkar som sitta närmast kilen. Arwidsson Strömm. 48 (1913). —
(4) -SKIVA, sbst.1 (sbst.2 se HUGGA, v.1 ssgr) (i vissa trakter) fisk. å strömmingsnot: midt i ”hugget” befintlig, större träskiva. Arwidsson o. Ohlson 13 (1911). —
(4) -SLINGA, r. l. f. fisk. å strömmingsnot: notslinga vid ”hugget”. Schultze Fisk. 137 (1778). Arwidsson o. Ohlson 13 (1911).
B (†): (1) HUGGS-MÅL. [jfr SLAGSMÅL, SÅRAMÅL] gm hugg tillfogat sår o. d. Biörn Grope (pliktar) iii (dvs. tre) marck swensca stadenum for hwgxmal han giordhe pa Nils i Gnilinge. JönkTb. 112 (1525). Därs. 118 (1528).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content