SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNATTA snat3a2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Spegel 454 (1712)), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (tillf., Östergren (1942; angivet ss. sällsynt) osv.); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(snat- 1643 (: snaterj)1705 (: snaterij). snatt- 1636 (: snatterij) osv.)
Etymologi
[fsv. snatta (snattan, vbalsbst.), sv. dial. snatta, knycka, (små)stjäla, slinka l. smita (in l. undan); jfr d. dial. snatte, nor. dial. snatta, nyisl. snatta, snoka; sannol. besläktat med nor. dial. snadda, beröra lätt, snudda, snatta, i övrigt av ovisst urspr. — Jfr SNASSLA]
1) olovligt (o. i smyg, särsk. i affär l. varuhus o. d.) rycka till sig o. lägga beslag på l. ta l. tillgripa (ngt, i sht mindre sak(er) av ringare värde), knycka, stjäla; äv. abs., o. i denna anv. särsk.: ägna sig åt att (särsk. i affär l. varuhus o. d.) tillgripa l. stjäla (mindre) saker, (små)stjäla; särsk. pregnant, i fråga om sådan form av stöld som med hänsyn till dels det tillgripnas värde, dels övriga omständigheter vid brottets begående är att anse ss. ringa (jfr SNATTERI); stundom äv. med indirekt obj.; äv. oeg. l. bildl. Verelius 237 (1681). (Vi) hafwe .. för godt funnit at förordna, .. at theras plicht som snatta eller stiäla under 8 Daler Sölfwermynt ey någon särdeles näsa må medfölja. Schmedeman Just. 1550 (1699). En gammal Man .. som .. snattade vid förbigåendet, en paillette af Pandoras klädning. Tessin Bref 1: 170 (1752). (Kärleken) Vågade .. / .. af någon liten Tärna / .. Snatta sig en kyss. LBÄ 11—13: 200 (1798). (Jean:) Man räknar icke det för stöld att barnen snatta ett bär af fulla buskar! Strindberg Julie 47 (1888). Han snattade på torgen. Siwertz Sel. 1: 217 (1920). Nykomlingen till ett korallrev, turistdykaren, har .. ingen Bædeker i handen, där han kan snatta omdömen och tankar. Pehrson Beebe KamSkrbl. 38 (1928). Han är misstänkt för att ha snattat ett paket sill, en kyckling och lax (i ett varuhus) till ett sammanlagt värde av 18 kr och 57 öre. DN(A) 1964, nr 214, s. 16. — jfr AV-, BORT-, SMÅ-SNATTA. — särsk. i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv., om djur. Atterbom 2: 20 (1827; om duvor). Bo (kajorna) .. mera tätt tillsamman, snatta de gärna, liksom råkorna, byggnadsämnen från varandras bon. Rosenius SvFågl. 2: 181 (1922). Skator, som snatta silverskedar. Östergren (1942).
2) (†) smyga l. lista sig (till ngn). Gå din gång, min Börje lilla, / Säger hon, och somnar strax. / Börge tänckte jag står stilla; / Ty här fattas lök på lax. / Derpå tyst till henne snattar. Wallenberg (SVS) 1: 39 (c. 1765).
Särsk. förb. (till 1): SNATTA BORT10 4. jfr bort 1 b; äv. bildl. Serenius Eee 4 a (1734). Hagberg Shaksp. 10: 341 (1850; bildl., med avs. på ngns goda namn). jfr bortsnatta.
SNATTA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. jfr från II 3 a. Lind (1749).
SNATTA TILL SIG10 4 0, äv. SNATTA SIG TILL10 0 4, gm snattande skaffa till sig l. förvärva (ngt); äv. oeg. l. bildl. Man frossar ej af det man sjelf frambringar, utan endast af det man snattar sig till. QLm. 2: 49 (1833); möjl. icke att fatta ss. särsk. förb. Runeberg (SVS) 7: 61 (1834: snatta sig till). Nyström NKina 2: 290 (1914: snattade till sig; bildl.).
SNATTA UNDAN10 32, äv. 40. snattande undanskaffa (ngt). Lenngren (SVS) 1: 20 (1775; med avs. på smått o. stort).
SNATTA ÅT SIG10 4 0. gm snattande skaffa åt sig l. förvärva (ngt). NordRevy 1895, s. 766 (om Prometheus, med avs. på elden).
Ssgr (till 1): A: SNATT-FÅGEL. (†) om snattande pojke; jfr fågel 3. GbgMag. 1761, s. 659.
-GALNING. (tillf.) kleptoman (se d. o. I). Collinder SvOrdhjälp 167 (1968).
-GODS. (snatte- 19091915) (mera tillf.) sammanfattande, om saker som snattats, stöldgods. Gellerstedt Glänt. 111 (1909).
B (i sht i vissa trakter): SNATTE-GODS, se A.
Avledn. (till 1 (slutet)): SNATTAKTIG, adj. som snattar l. är hemfallen åt att snatta. Lind (1749).
Avledn.: snattaktighet, r. l. f. Östergren (1942).
SNATTARE, om person m.//ig., om djur m. l. r. [fsv. snattare; jfr fvn. snattari] person l. (se slutet) djur som snattar; särsk. (om person) liktydigt med: småtjuv. Stiernhielm WgL 106 (1663). särsk. om snattaktigt djur; förr äv. (i pl.) i utvidgad anv., om (individer av) däggdjursordningen gnagare (vars medlemmar vanl. uppfattas ss. snattaktiga). Af Gnagare eller Snattare finnas harar, ikornar, uttrar och möss. VetAH 1758, s. 159. En och annan snattare, lätt igenkänlig på flygt och läte, förekommer ofta omkring bikuporna, sökande att smyga sig in genom något obevakadt hål för att stjäla honing. Dahm Biet 69 (1878).
Ssgr: snattar- l. snattare-bot. [fsv. snattara bot] (numera bl. i skildring av ä. förh.) bötesstraff l. böter för begånget snatteri; förr äv. i utvidgad anv., om tjuvnadsmål där snattarbot utdömts; jfr snatteri-bot. Schmedeman Just. 788 (1682). FörarbSvLag 2: 208 (1703; i utvidgad anv.).
-turné. om rundfärd l. turné varunder det (avses att) snattas, stöldturné. Asklund SvIdyll 148 (1937; i fråga om pojkars snattande av frukt).
SNATTERI104, n. (förr äv. -ij) [fsv. snatteri] om (manifestation av) verksamheten l. lagöverträdelsen att snatta; särsk. jur. pregnant, om det lindriga brottet att snatta (motsatt: stöld); äv. oeg. l. bildl. RP 6: 614 (1636). 2VittAH 2: 211 (1787, 1791; oeg. l. bildl.). Tredje resan snatteri betraktas såsom stöld. Minnesskr1734Lag 2: 742 (1934). En mängd snatterier avslöjas dagligen. DN(A) 1964, nr 342, s. 34. särsk. om (manifestation av) djurs snattande. Thet en tid sig hände, / Then skalken Reinik Räf gick vt på snatteri. Kolmodin QvSp. 1: 309 (1732). Vad skatan lyckats bringa ihop genom sina snatterier. Östergren (1942).
Ssgr: snatteri-bot. [fsv. snatteribot?] (numera bl. mera tillf.) bötesstraff l. böter för begånget snatteri; jfr snattare-bot. NoraskogArk. 6: 291 (1754). Cannelin (1939).
-försök. jfr försök 2. SAOL (1900).
-straff. BtRiksdP 1890, I. 1: Lagberedn. s. 81.
SNATTERSKA, f. [delvis till snattare] kvinnlig snattare. Schulthess (1885).
SNATTIG, adj. [sv. dial. snattig] (numera i sht i vissa trakter) snattaktig. Lind 1: 1911 (1749). Ekman Häxring. 20 (1974).
Spoiler title
Spoiler content