SNAVLA sna3vla2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. snavla; möjl. (under påverkan av sv. dial. snas, näsa, nos, uppkommen) växelform till SNÖVLA. — Jfr SNAGGLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tala (otydligt o.) i näsan, snörvla. JBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30. (Sv.) Snafla .. (t.) Näseln. Heinrich (1814). (Sv.) Snafla .. (t.) näseln, durch die Nase reden; (fr.) nasiller, nasillonner, parler du nez; (eng.) to snuffle, to speak through the nose. ÖoL (1852). Snavla ’tala i näsan och otydligt'. Björseth Gbgsspr. 42 (1958; angivet ss. folkligt).
SAOB
