SNORR snor4, sbst.1, om person m., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. snårr)
Etymologi
[sv. dial. snorr, snurr, person som är onödigt brådskande o. d. i arbete l. yr i sina rörelser, snurra (leksak), penis; till SNURRA, v. (jfr SNURR, sbst.1)]
2) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) penis. Schultze Ordb. 4639(c. 1755). Tänk att få snorren bränd av solen (vid solbad) och därmed bli handikappad. Det går ju inte! Expressen 1975, nr 165, s. 3.
