SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNURR snur4, adj. oböjl.
Etymologi
[sannol. till SNURR, sbst.1 (i bet. 7); jfr sv. dial. snurr, lättstucken, stött, retlig, sannol. till SNURR, sbst.2]
(tillf.) i predikativ anv.: virrig l. snurrig o. d. Britt stirrade på mig och undrade visst om jag blivit snurr. Thordeman Vindsr. 93 (1945).
Spoiler title
Spoiler content