SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNURR snur4, sbst.2, förr äv. SNORR, sbst.3, n.; best. -et.
Ordformer
(snorr 1651. snurr 1620 osv.)
Etymologi
[sv. dial. snurr; jfr d. snur; till SNURRA, v. (jfr SNURR, sbst.1)]
Arvidi 73 (1651; i rimlista, utan angiven bet.).
1) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. mera tillf.) motsv. SNURRA, v. I 1: (monotont) surr l. (dovt) brummande o. d.; särsk. motsv. SNURRA, v. 1 a: spinnande. (Sv.) Snurr .. (t.) Schnurren. SvTyHlex. (1851). Schulthess (1885; om katts spinnande). (Sv.) Snurr .. (t.) Brummen, Summen. Auerbach (1913).
2) (†) motsv. SNURRA, v. I 2: knorr l. knot o. d. Yttermera (dvs. jämte andra klagomål) förmärckte iagh aff eder thetta Murr och Snurr at K. Göstaff war förmycket Strängh. Phrygius Föret. 34 (1620).
3) motsv. SNURRA, v. I 3: snurrande; äv. oeg. l. bildl. (Ångaren) Kaiser gick vidare, skälfvande i skrofvet af turbinernas svindlande snurr. Mattsson LycklÖ 23 (1907). Ett par år efteråt drog ett broderdråp den allmänna samtalstungan i livligt snurr. Rydin Minn. 79 (1929). Så fanns det andra (klasser), där man arbetade som i bomull; inget motstånd, idel glada ansikten, men bara snurr och karusell timme efter timme utan möjlighet att få ordentligt tag på någon punkt. Swensson Willén 84 (1937). En spinnrocks snurr. IllSvOrdb. (1955).
4) (mera tillf., vard.) motsv. SNURRA, v. I 4 b, om brådska. Harlock (1944).
Spoiler title
Spoiler content