SNUTT, sbst.1, m.; best. -en.
Etymologi
[sannol. av sv. dial. snott (med å- l. grumlig ö-vokal), n., nos (med anslutning till SNUT, sbst. i fråga om genus o. vokalkvalitet), i avljudsförh. till SNUT, sbst. (jfr SNUTT, sbst.2)]
(†) tryne l. snyte l. snabel o. d.; äv.: trut l. käft. (Sv.) Snutt .. (t.) die Schnautze, das Maul, der Rüssel. Lind (1749). Gifwa en på snutten. Därs.
SAOB
