SNUTTA snut3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) dia; äv. med obj. betecknande (moders)mjölk. SvTyHlex. (1851). En bonddräng kan ligga på rygg och snutta direkt från kossan. Kjellgren Smar. 161 (1939). Mellan (åsk)-knallarna kunde man .. höra bäckens kluckande och getternas ängsliga bräkande och lillpojkens snuttande. Vi 1955, nr 29—30, s. 8. Hans lillasyster skulle ”snutta” middagsmålet från sin mamma. ÖgCorr. 1969, nr 88, s. 14.
2) suga (på ngt); äv. smutta på (ngt) o. d. (Gabriel) hade snuttat litern såpass, att han slängde i benen och skrattade med tyst Gabrielgap. Rosendahl Lojäg. 38 (1956). Du gick väl och snuttade på fingrarna och pep efter moderspatten, medan du var ensam däruppe (på fjället)! Därs. 172. Ett stycke därifrån står ”Hummer-Jerker” och snuttar på sin eviga cigarrstump som aldrig blir mindre. UNT 1949, nr 159, s. 6.
