avge ett strävt raspande l. knarrande l. vinande läte l. ljud (i sht om kornknarr); äv. opers.; äv. med innehållsobj. betecknande ljudet; i p. pr. äv. om läte osv.: som utgöres l. kännetecknas av ett sådant läte osv. ”Jag undrar om inte min höna har kommit hit in?” sade hon genom näsan med ett snärpande ljud, likt en ankas röst. När hon kände sig brydd, snärpte hon alltid värre än eljest. Benedictsson Folkl. 64(1887). På snärpande vingar komma .. (duvorna) flygande från alla håll. Ericson Fågelkås. 1: 128(1906). (Tofsvipan) svänger och voltigerar, så att det snärper om stjärten. Därs. 2: 119(1907). En ängsknarr .. snärpte sitt ”ärp-ärp”. Rosenberg OsKvism. 101(1934). När folket vaknade i den gården, där gåsen var hemma, hörde de hennes snärpande utifrån. Larsson i by GGodTid. 199(1941). Den gamla lådklockan, .. som snärpt och krämtat och pekat med sin visare. Spong Tavl. 344(1946). SDS 1973, nr 209, s. 5 (om kornknarr).
Särsk. förb.: SNÄRPA TILL10 4. avge ett kort, snärpande ljud. Rosenius Himmelstr. 121(1903; om gräsand).
Avledn.: SNÄRPIG, adj. [jfr sv. dial. snärpet] snärpande. Benedictsson Folkl. 68(1887; om röst).
